DEN JÄMLIKA PAJKASTAREN

I fyra artiklar kommer Martin Kristenson att berätta om okända kvinnliga komiker från filmens barndom. Det första avsnittet handlar om de stumfilmfarsens kvinnor som alltför länge stått i skuggan av Chaplin, Keaton och Lloyd.

Filmfarsen är lika gammal som filmen själv, den tar sin början 1895 med bröderna Lumières kortfilm Bevattnaren bevattnad om en trädgårdsmästare som utsätts för ett spratt och blir besprutad med sin egen trädgårdsslang. Denna drygt fyrtio sekunder långa film – som blev så populär att den gjordes i en rad nyinspelningar – bildade snabbt skola. I åratal framöver sprutade komikerna vatten, kastade pajer och drog ner byxorna på varandra. Ingen kan beskylla stumfilmsfarsen för att vara överdrivet sofistikerad. Vill man vara kritisk kan man kalla den nedrivande och destruktiv. Vill man vara positiv kan man kalla den demokratisk.

I sina memoarer King of Comedy från 1954 är farsproducenten Mack Sennett inne på den senare linjen. Han – eller mera troligt hans spökskrivare Cameron Shipp – såg slapstickfilmernas våldsamheter som ett sätt för vanligt folk att slå tillbaka mot överheten. I stumfilmsfarsen värld respekterades inga hierarkier, publiken kunde med egna ögon se hur även den högst uppsatta drattade på ändan och förlorade värdigheten: ”Komikerna förvandlade konventioner, dogmer, stärkkragar och auktoriteter till rent nonsens, och kastade sig ut i totalt kaos.” Med de parodiska ”Keystone Cops” drogs även den amerikanska poliskåren in i Sennetts organiserade vanvett.

Det fanns en slapstickhumorns jämlikhet, där alla fick kasta pajer på varandra och ingen tilläts vara för fin för att få en spark i baken eller halka på bananskal. Den gemensamma nämnaren för nästan all stumfilmsfars är respektlösheten som drabbade alla, hög och låg, gammal och ung. ”Alla filmstjärnor får vara beredda på att ta lite smällar” är det första den förhoppningsfulla skådespelerskan Peggy Pepper (Marion Davies) får lära sig när hon kommer till Hollywood i komedin Han ligger aldrig i lä (1928). Det finns förvisso ingen anledning att skönmåla de gamla filmfarserna. Rasismen var – precis som inom vaudeville – ofta påtaglig och svårsmält, inte bara för en modern publik, utan även för samtiden. Svarta, judar, tyskar och irländare beskrevs med groteska karikatyrer. Tonen är rå, men inte alltid så hjärtlig.

Hur var det då med kvinnor? Självklart kan man hitta tröttsamma stereotyper där också, men det är ändå anmärkningsvärt i vilken hög utsträckning de kvinnliga komikerna deltog i slapstickskämten och de livsfarliga stunttricken på samma villkor och med samma entusiasm som männen. Komedin gav dem en frihet som de inte hade någon annanstans, att slippa vara ljuva och vackra, att få grimasera och slåss, härja runt och leva rövare.  Det är visserligen sant att Mack Sennetts mest berömda kvinnliga stjärnor var de så kallade ”Bathing Beauties”, vackra kvinnor i baddräkter med enda uppgift att vara blickfång. Men det fanns gott om riktiga komedienner i stumfilmsbranschen, stjärnor i sin egen rätt, både hos Sennett och övriga filmbolag. Ändå är de kvinnliga stumfilmskomikerna nästan helt bortglömda, till den grad att många inte ens vet att de har funnits. Chaplin, Keaton och Lloyd känner alla till, men hur många har hört talas om Mabel Normand, Josie Sadler, Polly Moran, Louise Fazenda, Alice Howell och Marie Dressler? Stora stjärnor en gång i tiden, men nu endast en angelägenhet för filmhistoriker.

Av dessa stjärnor var Mabel Normand den största och viktigaste. Hon kom till filmen som sjuttonåring 1910, och var redan två år senare en etablerad stjärna. På Griffiths bolag Biograph var hon runt 1912 det största namnet på komedisidan. Detsamma gäller den första tiden på Mack Sennetts bolag Keystone, för vilket hon skulle komma att göra en lång rad stumfilmsfarser, ofta i sällskap med den storväxte komikern Fatty Arbuckle. När sedan Chaplin kom till Keystone 1914 gjorde hon även flera filmer med honom, och som framgår av titeln på deras första film tillsammans – Mabel’s Strange Predicament – var det Normand som var det publikdragande namnet vid den här tidpunkten. (Det skulle dock inte vara så länge: när filmen hade svensk premiär 1919 fick den titeln Chaplin på hotelläventyr.)

Mabel Normand fick snabbt flera arbetsuppgifter hos Sennett. Hon skrev och regisserade ett tiotal filmer. Hon medverkade med liv och lust i filmernas ofta livsfarliga scener: ”Jag har slagits med björnar, ramlat ut ur bilar i hög hastighet, hoppat från taket på ett tvåvåningshus ner på en blomsterbädd, och riskerat livet, hälsan och sinnesfriden bara för att få folk att skratta”, sammanfattade Normand sitt liv i Keystones farsfabrik. Enligt legenden var det också hon som kom på idén att kasta pajer i amerikansk filmfars, i så fall en pionjärinsats av omätlig betydelse. Någon film där hon slänger pajer finns dock inte bevarad. I den äldsta kända pajkastarfilmen, The Ragtime Band (1913), tar hon själv emot en paj i ansiktet.

Mabel Normand var pionjär i flera avseenden. Hon medverkade i den första komedin i långfilmsformat, Chaplins dollarbrud (1914). Hon var också en av de första filmstjärnor som fick sin karriär spolierad av skandaler. Än i dag kan man se exempel på hur Normands rykte som ”dålig flicka” lever kvar. I Richard Attenboroughs film Chaplin (1992) framställs hon som en bakslug manipulatör, som avundsjukt sätter käppar i hjulet för det stora geniet Chaplin. Det är en bild som inte har stöd i någon samtida källa, och Chaplin själv hade bara gott att säga om Normand.

Mordet på hennes gode vän regissören William Desmond Taylor i februari 1922 blev början till slutet på karriären. Tidningarna frossade i historiens alla detaljer kring knark och sex, och gick hårt åt Normand som haft oturen att vara den sista som såg Taylor i livet. På svenska kan man läsa om fallet i Sidney Kirkpatricks spännande, men inte helt pålitliga bok Död i drömfabriken (1988). Normand fortsatte att göra film några år, men biograferna vägrade visa hennes filmer och sedlighetsföreningar organiserade bojkotter. Det har gjort att hennes senare filmproduktion, till exempel Micky (1918), Molly, O! (1921) och The Extra Girl (1923), fallit i glömska. Dessa var mer ambitiösa verk än de tidiga slapstickfilmerna, nästan diskbänksrealistiska historier med tydligt klassmotiv. Skämten är inte längre lika pang-på-rödbetan, utan får ta sin tid och utvecklas tillsammans med berättelsen. I Molly, O! spelar Normand en fattig tvätterska som stöter på högfärd och missunnsamhet när hon förälskar sig i en rik läkare, men får upprättelse under en maskeradbal, där de sociala skillnaderna inte syns. Det är en melodram mer än en komedi, och med en huvudroll som Mary Pickford hade älskat att få göra. The Extra Girl är en nostalgisk tillbakablick på den första tiden i Keystones filmateljéer, producerad av Mack Sennett. Den är mest känd för de hisnande och mycket realistiska scener, där Normand som hjälpreda på ett filmbolag släpar omkring med ett lejon i ett rep i tron att det är en utklädd hund. Den legendariske författaren Carl Sandburg skrev en recension av filmen i Chicago Daily News, där han hyllade Normand för hennes pantomimiska talang och fullödiga rolltolkning, och förutspådde att hennes bästa filmer låg framför henne. I det sistnämnda fick han dessvärre fel. The Extra Girl kom året efter mordet på Taylor och några månader innan ytterligare en skandal – ett skottdrama efter en blöt nyårsfest – gjorde Mabel Normand omöjlig i filmstaden. 1927 släpptes hennes sista film, strax innan ljudfilmen tog över, och tre år senare var hon död i tuberkulos.

Ett annat av de stora namnen var Alice Howell, utnämnd till USA:s roligaste kvinna av ingen mindre än Stan Laurel (Halvan). Hennes filmkarriär sträcker sig bara över drygt ett decennium (1914-1926), även om hon under denna tid hann med att göra över hundra filmer, varav ett sjuttiotal med huvudroller. Som så många andra började hon sin filmbana hos Mack Sennett som statist, men fick snart större roller sedan Sennett upptäckt att hon inte var rädd för att ta smällar och smutsa ner sig. Inte heller hade hon något emot att göra sig ful för filmen. Hon utvecklade tidigt sin komiska figur, som var lite i Chaplins anda: en tjänstekvinna i för stora kläder och en högt uppsatt frisyr liknande ”röken från en aktiv vulkan” (Steve Massa), och med en pingvinliknande gångstil. Ett tydligt exempel är hennes första större roll, Shot in the Excitement (1914), ett våldsamt triangeldrama som eskalerar i bästa Helan & Halvan-stil med en groteskt sminkad Howell som ramlar och slår sig, översköljs av vatten, får en stenbumling i huvudet och till slut blir beskjuten med kanon.

Hos Keystone hade hon även mindre roller i sju av Chaplins filmer, däribland som ”fru Smärta” i den smått sadistiska tandläkarfarsen Full fart (1914). 1915 gick hon över till Keystones konkurrent L-KO Comedies (Lehrman Knock-Out, efter grundaren Henry ”Pathé” Lehrman), där hon blev den stora kvinnliga stjärnan och Mabel Normands rival om publikgunsten. 1924 ändrade Howell sin filmpersona i en serie komedier för Universal. I stället för den hunsade tjänstekvinnan blev hon nu en stadgad hemmafru med villa och betjänt. Men filmerna blev inte mindre vildsinta för det. I One Wet Night (1924) tar Howell den komiska överdriften till rent surrealistiska nivåer, när en middagsbjudning bokstavligen flyter bort efter att ett hål i taket öppnat för ett vattenfall. Parets desperata försök att rädda situationen mitt i kaoset är klassisk fars.

Howells liv blev inte lika tragiskt som Mabel Normands, hon drog sig undan offentligheten i mitten på 20-talet, och levde ett anonymt familjeliv fram till 1961, uppenbarligen helt ointresserad av sin tidigare filmkarriär – inte ens hennes barnbarn kände till att deras gamla mormor varit stor stjärna en gång. Däremot gick dottern Yvonne Howell i mammas fotspår och hade en kort karriär i filmkomedier under 20-talet. (För kalenderbitaren: Alice Howell var svärmor till filmregissören George Stevens, som bland annat gjorde En plats i solen (1951) och Jätten (1956), och mormor till George Stevens Jr, som grundade American Film Institute.)

Mabel Normand, Alice Howell och deras kollegor var alla barn av 1910-20-talet, tiden efter första världskriget då kvinnorna började ta plats på livets alla områden. I USA röstade kvinnorna första gången 1920, ett år före Sverige. Dagstidningarna rapporterade ständigt om äventyrliga kvinnor som gav sig in på områden som tidigare alltid tillhört männen – 1926 blev Gertrude Ederle den första kvinnan att simma över Engelska Kanalen, två år senare flög Amelia Earhart som första kvinna över Atlanten. Samma utveckling ser vi i filmbranschen. Kvinnliga filmstjärnor började ta kontrollen över sina egna filmer. Mabel Normand startade sin egen studio ”Mabel Normand Feature Film Company” 1916, som dock bara kom att producera en enda film. Några år tidigare hade hon regisserat filmer hos Keystone, bland annat några med Chaplin i huvudrollen. Även Gale Henry, Marie Dressler, Fay Tincher och Alice Howell blev så stora att de kunde skapa egna studior.

Den kvinnliga slapsticken är minst lika hisnande och vildsint som den manliga. Polly Moran kommer full till ett bröllop, dansar som en galning, slåss på hustak och faller ner i en simbassäng (Their Social Splash 1915). Mabel Normand deltar i en racerbilstävling, får bomber kastade efter sig av konkurrerande skurkar, sladdar och välter bilen, men vinner tävlingen (Mabel at the Wheel, sv.t. Charlie på motortävlingen 1914). Fay Tincher skjuter vilt omkring sig, kastar lasso på misshagliga män, boxas och jagar folk på taket av ett framrusande tåg (Rowdy Ann 1919).

Inte heller var det ett manligt privilegium att skämta om känsliga ämnen. Det fanns en gränslöshet över stumfilmsfarserna som snart skulle gå förlorad. I The Detectress (1919) ger sig den kvinnliga deckaren Gale Henry in i Chinatown och börjar hallucinera efter att ha insupit ångorna från opiumhålan. I Hearts and Flowers (s.å.) klär sig Phyllis Haver i manskläder och ger Louis Fazenda en inte alldeles oskyldig kyss på munnen. Än mer pikant blir det i Know Thy Wife (1918) – en man klär ut sin fästmö (Dorothy Devore) i herrkläder för att dölja för sina föräldrar att han har träffat en kvinna som de inte har godkänt. När mamman ertappar dem med att kyssas säger hon generat: ”Ni pojkar måste verkligen tycka om varandra.”

1920 producerade Gale Henry en science fiction-komedi, Her First Flame, som utspelar sig år 1950, då kvinnorna har tagit över samhället och männen förvisats till familj och köksbestyr. Filmen visar hur männen skriker av skräck vid åsynen av en liten mus eller börjar storgråta när de stoppas för fortkörning av kvinnliga MC-poliser. Märkligast är den scen, där en samvetslös kvinna super en oskuldsfull man under bordet, låser dörren och försöker våldta honom: ”Skrik så mycket du vill, det är ändå ingen som kan höra dig.” Att kalla filmen feministisk är kanske att ta i, men den visar ändå att omvända könsroller inte längre var en omöjlighet, utan ett fullt tänkbart framtidsscenario. (Temat var inte nytt ens då. Redan 1906 hade Alice Guy-Blaché, världens första kvinnliga filmregissör, gjort sin version av den upp-och-ner-vända världen, där män sömmar och drar barnvagnar – i en film med den talande titeln Les résultats du féminisme.)

Det intressanta med många av dessa filmer är att det inte görs någon stor sak av att kvinnorna ägnar sig åt traditionellt manliga sysslor. Wanda Wileys rollfigur i Flying Wheels (1926) kunde till exempel lika gärna ha spelats av en man, det hade inte gjort någon skillnad. Med dödsförakt kastar hon sig in i en motortävling (kärt tema i stumfilmsfarserna) och vinner efter en halsbrytande färd genom campingtält och höbalar. I den lika fartfyllda A Speedy Marriage (1925) byter Wiley från bil till motorcykel och tillbaka igen i ett desperat försök att hinna fram till sitt eget bröllop. Det höga tempot och fokuseringen på modern teknik för tankarna till futurismens dyrkan av den moderna världen, men med skillnaden att destruktiviteten här är lekfull och vänlig, inte krigisk och kvinnoföraktande som hos Marinetti (även om filmens grova rasism drar ner helhetsintrycket).

Dessvärre är Wanda Wiley ytterligare ett exempel på hur de kvinnliga stumfilmskomikerna  ofta bara försvunnit ur filmhistorien. Att hitta biografiska uppgifter är lika svårt som att hitta hennes filmer, av vilka många sedan länge gått förlorade. A Speedy Marriage känner jag till enbart genom att det danska filminstitutet lade ut filmen på sin hemsida i hopp om att någon filmentusiast skulle kunna identifiera den. När jag söker hennes namn på nätet hittar jag en text med rubriken ”Wanda Wiley, Why Aren’t You Famous?” Jag frågar mig detsamma.

De vilda och anarkistiska kvinnorna blev färre i takt med att även Hollywood blev allt mindre vilt och anarkistiskt. Men de försvann aldrig helt och hållet, det fanns alltid plats för egensinniga komedienner som Mae West, Betty Hutton, Fanny Brice, Rosalind Russell, Margaret Dumont, Judy Holliday, Carole Lombard, Ethel Merman och Martha Raye. Med så många starka personligheter, inte minst inom komedierna, är det orättvist att beskylla Hollywood för att bara släppa fram beskedliga blondiner och vackra våp. Och de stumfilmskomedienner som slogs med björnar och hoppade från hustak beredde väg för senare generationers våghalsiga kvinnor.

Annonser

One thought on “DEN JÄMLIKA PAJKASTAREN

  1. […] Som sagt — Martins nyskrivna artikel återfinner ni HÄR. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: