SURPUPPORNAS SVURNE FIENDE

IMG_0552

I sin självbiografi Wodehouse om Wodehouse berättar P G Wodehouse att han ända från sin tidigaste barndom velat bli författare: ”Inte så att jag hade något särskilt budskap till mänskligheten.  På den vägen är det än idag: jag ligger i för allt vad jag är värd men hittills inte en tillstymmelse till budskap, så om jag inte helt plötsligt kommer i högform i åttioårsåldern tycks det som om mänskligheten skulle förbli ett budskap fattigare.” En harmlös underhållare, alltså – alldeles för harmlös för att vara intressant, kanske några vill tillägga. Det fanns dock en tid då Wodehouse tvärtom beskylldes för att torgföra de mest obehagliga politiska åsikter.  I den intensiva jakten på förmodade nazistkollaboratörer efter andra världskriget fanns det många engelsmän som utpekade Wodehouse som ett särskilt svårt fall.

Bakgrunden var denna: Wodehouse bodde i Frankrike vid tiden för nazisternas inmarsch och blev i egenskap av engelsk medborgare satt i fångläger.  Av åldersskäl placerades han senare i husarrest i Berlin och det var därifrån han höll ett antal radiokåserier för en amerikansk radiostation.  Dessa kåserier användes senare av nazisterna i deras propagandasändningar över England och snart kunde de engelska radiolyssnarna ta del av följande, typiskt wodehouseska funderingar:

”Unga män som står i början av sin karriär har ofta frågat mig: ”Hur blir man en lägerfånge?” Ja, det finns flera sätt.  Mitt sätt var att köpa ett hus i Le Touquet på Frankrikes kust och stanna där till tyskarna dök upp.  Detta är förmodligen det bästa och enklaste sättet.  Du köper huset och sen gör tyskarna resten.”

Engelsmännen var, begripligt nog, djupt chockerade.  Det drogs igång en hetskampanj mot Wodehouse som varade långt efter kriget.  En ångerfull Wodehouse skrev långt senare: ”Naturligtvis borde jag ha haft vett nog att inse att det var vansinne att tala i tysk radio om ens de mest harmlösa saker, men det hade jag alltså inte.  Jag antar att livet i ett fångläger undergräver ens intellekt.”

Beskyllningarna haglade över honom.  Han anklagades inte bara för att ha samarbetat med fienden, utan också för att ha propagerat nazism i sina romaner.  I sin berömda essä ”In defence of P G Wodehouse” (1945) gjorde George Orwell hackebiff av båda dessa anklagelser.  Wodehouse kan knappast anklagas för något mer än politisk naimitet, hävdade Orwell, och i alla händelser finns det betydligt värre skurkar att jaga.  Vad gäller anklagelsen för nazistiska tendenser i romanerna skriver Orwell:

”Det är nonsens att tala om ‘fascistiska tendenser’ i hans böcker.  Där finns överhuvudtaget inga post-1918-tendenser.( … )Så vitt jag vet så använder han inte någonstans orden ‘fascism’ eller ‘nazism’.”

Vad gäller det sista påståendet, så misstar sig dock Orwell. I romanen Som det anstår en Wooster (1939) framträder en tvättäkta fascist vid namn Roderick Spode.  Denne Spode, ett slags salongskomedins Oswald Mosley, lever ett märkligt dubbelliv: förutom att leda ett gäng fascister, ägnar han sig åt att designa damunderkläder under pseudonymen ”Eulalia”.  Mycket av komiken bygger på Spodes envetna försök att inte få denna sistnämnda verksamhet avslöjad – för vad skulle hända om hans entusiastiska anhängare kände till sin ledares mörka hemlighet?  Då skulle nog inte ens ”das Führer-Prinzip” hjälpa.  Om Orwell hade läst denna roman, hade han gott kunnat anföra den som ett argument mot de rabiata quislingjägarna – för en fascist skulle väl knappast skildra sina meningsfränder på det sätt som Wodehouse gör här:

”-Felet med er, Spode, är att ni tror att ni är någonting bara för att ni lyckats förleda en handfull halvgalningar att vanpryda Londons gator med att gå omkring i svarta kortbyxor.  Ni hör dem ropa ‘Heil Spode!’ och så tror ni att det är Folkets Röst.  Men där tar ni grundligt miste!  Vad Folkets Röst säger är: ‘Titta på den där åsnan .Spode i sina kortbyxor!  Har ni nånsin sett en sån löjlig figur!'”

Spode är, såvitt jag kunnat se, den ende fascisten i Wodehouse’ böcker.  Kommunister förekommer däremot titt som tätt.  Den mest minnesvärda av dem är nog gubben Rowbotham, som Bertie Wooster vid ett tillfälle tvingas bjuda på lunch:

”‘Mr Wooster?’ sade gubben Rowbotham.  ‘Får jag säga kamrat Wooster?’
‘Tja … äh…’
‘Tillhör ni Rörelsen?’
‘Äh … ?’
‘Brinner ni av längtan att se Revolutionens morgon randas?’
‘Tja, inte precis brinner direkt.  Jag menar, så vitt jag har förstått så går det hela ut på att lemlästa såna som jag, och jag måste erkänna att jag inte är så vidare pigg på det.'”

I en annan berättelse grips den unge överklassgrabben Archibald Mulliner av revolutionens idé och beger sig ut i East End för att förena sig med det förtryckta proletariatet.  Det blir ett smärtsamt möte för Archibald, eftersom det förtryckta proletariatet visar sig vara betydligt mindre renhjärtat än vad de revolutionära pamfletterna gjort gällande.  Arehibalds flickvän Aurelia slår huvudet på spiken när hon före avresan till East End konstaterar att Archibald inte skulle kunna känna igen ett förtryckt proletariat om det så serverades på stekspett med béarnaisesås till.  Som Sigrid CombUchen påpekar i en artikel i Allt om böcker (7/8-85) kan denna novell mycket väl läsas som en allegori över 68-vänsterns verklighetsfrämmande revolutionsromantik.

Så Wodehouse skulle alltså vara en politisk satiriker?

Nej nej, satir är det bara fråga om i den mycket vida meningen att ”all komedi är en satir över mänskligheten” (Chaplin).  Spode och Rowbotham är inte några representanter för nazism och kommunism.  De är bara två i raden av en människotyp som alltid får spela skurkroller i Wodehouse böcker. Översittare och dogmatiker, surpuppor och allvarsmän, intoleranta och griniga livsförnekare – det är alltid de som gör livet surt för romanhjältarna.  Det kan vara präster och helnykterister, domedagspredikanter, medlemmar av Äldre Konservativa Klubben och – i synnerhet – fastrar.

I en novell dyker det till och med upp en auktoritär och intolerant katt.  Den bohemiska konstnären Lancelot får i uppdrag att ta hand om sin morbror Theodores katt Webster.  Morbror Theodore är domprost och har uppfostrat Webster till en moraliskt mycket högstående katt, en katt med oförvitlig vandel och helgjuten karaktär.  Webster tar omedelbart kommandot över Lancelots liv.  Genom fasta och stränga blickar får han en skrämd Lancelot att helt upphöra med sin bohemiska tillvaro, sluta röka, börja raka sig varje dag och till slut bryta med sin fästmö eftersom Webster inte godkänner henne – Webster vill istället kasta Lancelot i famnen på en kvinna som enligt författaren ser ut som en pryd glaciär.  Det enda som kan bryta förtrollningen är att Webster själv släpper loss – och det sker till slut genom att han av misstag stickar i sig lite whisky. Även katten Webster visar sig vara riktigt mänsklig.

Hjältarna i Wodehouse värld är framför allt medlemmarna i Drönarklubben.  Människor som inte begär annat av livet än en supé med gossarna, lite bensprattel på någon trevlig revy (som alltid heter något i stil med Gör som mamma, flickor eller Te med tokiga Tilly), en cigarrett och därefter deckaren Det blodiga spåret som kvällslektyr.  Leva och låta leva, är deras valspråk.  Det skulle aldrig falla dem in att försöka tvinga sina medmänniskor att tänka och tycka som de.  Bertie Woosters reaktion när han möter den dystre revolutionären Brinkley är typisk: ”Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.”

I ett förord till en av sina böcker anmärker Wodehouse att orsaken till att så många läsare uppfattar hans romaner som lite gammaldags är att hans figurer nästan undantagslöst är vänliga och godmodiga människor: ”Nuförtiden när alla bara hatar varandra, så framstår man som en anakronism om man inte morrar åt någon eller någonting.”

Det som nu sagts motsäger förstås inte Wodehouse’ försäkran att han inte har något budskap till mänskligheten.  Det enda viktiga för honom var att skriva roliga och underhållande romaner.  Vidsyntheten och toleransen var snarare en naturlig följd av Wodehouse speciella humor och allmänna livshållning.

Sen ligger det ju också i själva komediformen att någon – gärna en auktoritär person – ska sätta diverse käppar i hjulet för hjälten/hjältinnan.  Det hör till genren och innebär inte nödvändigtvis att författaren försöker säga oss något särskilt.  Wodehouse själv avskydde alla som försökte hitta ”budskap” och ”tendenser” i hans verk (dvs sådana som författaren till denna artikel):

”Är det inte märkligt hur de här killarna alltid ska dissekera och analysera?  Man kunde ju tycka att folk som själva skriver, borde inse att en författare bara sätter sig ned och skriver.”

Det brukar heta att Wodehouse alltid skrev om det förflutna, att den värld han skildrade upphörde att existera efter första världskriget. Det är ett lite missvisande påstående och det förklarar i varje fall inte hur Wodehouse kunnat behålla sin popularitet hos ständigt nya generationer.  Wodehouse värld har i själva verket aldrig existerat och kan heller inte göra det.  Verkligheten är inte förenlig med Wodehouse estetik.  ”Hans figurer har inte ätit av den förbjudna frukten”, skrev Evelyn Waugh en gång.  ”De är kvar i Eden.  Slottet Blandings trädgårdar är just den lustgård från vilken vi alla förvisats.”

Wodehouse skapade sig ett nevernever-land, en värld där ingen åldras eller dör, en värld helt frikopplad från varje uns av smutsig verklighet.  Den enda gången förekomsten av en omvärld nämns är när betjänten Jeeves i förbifarten meddelar Bertie att ”en lätt friktion har inträtt i förhållandena på Balkan.”

Det är klart att en sådan författare inte är någonting för de bistra personer som lever efter Elmer Diktonius stränga och uppfordrande aforism: ”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” Men för oss andra är det en inte obetydlig insats av en författare att göra en så stor del av mänskligheten på lite bättre humör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: