JAG HETER LARRY! JAG ÄR INTE BLYG LÄNGRE!

Det kallas ”outsider music”, ”sunkadelica” eller ”incredibly strange music”. Vad det handlar om är oskolade artister, som står utanför den etablerade musikbranschen, men ändå – eller just därför – lyckas skapa något annorlunda och särpräglat. Det är en musik som ingen kan stå likgiltig inför. Några skrattar åt den. Andra blir arga och håller för öronen. Åter andra identifierar sig med den och tar den till sitt hjärta. De menar att ”outsider”-musiker ofta lyckas förmedla känslor på ett starkare och mer övertygande sätt än konventionella artister. Martin Kristenson berättar här om sångaren som kallats ”outsider”-musikens Gudfader: Wild Man Fischer.

Redan omslagsbilden skvallrar om att det här är en skiva utöver det vanliga.  Den föreställer en ung man med vansinnig blick och håret på ända som håller armen om en äldre dam. Han trycker en vass kökskniv mot hennes bröst. Runt damens hals hänger en skylt med texten ”Larry´s mother”. Ovanför bilden läser vi skivans titel: An Evening With Wild Man Fischer.

På omslagets baksida ser vi samme man som sångare i ett rockband, och inte vilket rockband som helst – han ackompanjeras av Frank Zappa och The Mothers of Invention. En kort text i övre vänstra hörnet meddelar att

 Wild Man Fischer är en verklig person som bor i Hollywood, Kalifornien. Förut var han mycket blyg. Han hade inga vänner. En dag bestämde han sig för att bli mer aggressiv. Han skulle skriva sina egna sånger och sjunga dem för folk och berätta för dem att han inte längre var blyg. När han gjorde det trodde alla att han var galen. Hans mamma skickade honom till mentalsjukhus två gånger.

En närmare granskning av skivan ger vid handen att den är producerad av Frank Zappa och inspelad 1968 på skivmärket Bizarre.

Vid den här tiden hade Zappa redan utgivit flera album, antingen i eget namn eller med sitt band Mothers of Invention. Frank Zappa var i grunden rockmusiker, men han visade tidigt intresse för modern jazz och avantgardistisk så kallad konstmusik, och till hans idoler hörde kompositörer som Cage, Stockhausen och Varèse. Textmässigt arbetade Zappa i samma satiriska och genomskådande tradition som Lenny Bruce. Debut-LP:n Freak Out (1966), ofta kallad rockhistoriens första konceptalbum, präglas helt av Zappas individualistiska livssyn och motvilja mot kollektiva rörelser. På omslaget definierar han freak out-filosofin som ett sätt för den enskilde att vända samhällets konventioner ryggen och finna egna sätt att uttrycka sig, i tankar, mode eller musik.

Zappa slog igenom mitt under hippierörelsens storhetstid, och har ofta blivit förknippad med den. Ändå var han minst lika skeptisk till flower power-idealen. Han misstrodde Woodstock-generationens enkla slagord, och menade att individuell frihet inte kan uppnås genom att man byter ut en form av konformism mot en annan. Zappa hade inga illusioner om de unga, som han menade var precis lika fångna i schabloner och stereotyper som föräldragenerationen. Albumet We´re Only In It For The Money från 1967 är en skoningslös satir över hippierörelsen och dess drömmar om ett framtida Shangri-La:

There will come a time when everybody who is lonely will be free…

TO SING & DANCE & LOVE (dance and love)

There will come a time when every evil that we know will be an evil…

THAT WE CAN RISE ABOVE (rise above)

Who cares if you´re so poor you can´t afford

To buy a pair of Mod A Go-Go stretch-elastic pants…

THERE WILL COME A TIME WHEN YOU CAN EVEN

TAKE YOUR CLOTHES OFF WHEN YOU DANCE

1967 hade Zappa fått nog av sitt skivbolag MGM/Verve, som undanhöll royalty och censurerade hans skivor, och för att få full kontroll startade han ett eget skivmärke, Bizarre Productions/Straight Records. Avsikten var dels att ge ut Zappas/Mothers egen musik, dels att ta sig an artister som inget annat skivbolag ville veta av: ”Vi gör skivor som är lite annorlunda”, hette det i programförklaringen. ”Vi presenterar musikaliskt och sociologiskt material som de stora skivbolagen förmodligen inte skulle ge dig chansen att höra. Precis vad världen behöver – ännu ett skivbolag”.

Några av skivorna på Bizarre/Straight har blivit klassiker, som t ex Captain Beefhearts album Trout Mask Replica (1969). Även Alice Cooper fick sin första chans hos Zappa (Pretties For You 1969). Zappa gav också ut ett dubbelalbum med en helt oredigerad och ocensurerad Lenny Bruce.

Andra skivor kan ses som sociologiska experiment. Ett sådant var GTO´s (Girls Together Outrageously) album Permanent Damage (1969). Bandet bestod av fem hippieflickor och groupies med extrema kläder och frisyrer, som ibland höll till i Zappas inspelningsstudio. Två av dem arbetade dessutom som barnflickor åt makarna Zappa.

”När ni ändå är här, varför skriver ni inte ihop lite texter så att vi kan göra en skiva?” frågade Zappa en dag. Resultatet blev en LP som inte åldrats med någon större värdighet, en egendomlig blandning av enkla sånger, dikter, dialoger och improviserade skildringar ur flickornas vardag. På skivan medverkar även den legendariska konstnären och groupien Cynthia Plaster Caster, mest känd för sina gipsavgjutningar av rockstjärnepenisar (se intervju i tidningen SEX #1).

I motsats till Zappa var GTO-medlemmarna starkt präglade av hippie-idealen. På omslaget skriver en av dem, Miss Pamela, med tidstypisk entusiasm: ”Jag älskar er – allihopa – jag älskar er. Kramar och kyssar. Kyssar och kramar”.

Den märkligaste och mest oförglömliga av Bizarre-skivorna är ändå dubbel-LP:n An Evening With Wild Man Fischer med gatusångaren Larry Fischer. Den är praktiskt taget omöjlig att få tag på i dag, och lär nog så förbli, för Zappas änka Gail (som äger rättigheterna till skivan) har förklarat att hon aldrig tänker släppa den på CD. Hon anser att den inte gör Zappa rättvisa som producent och konstnär. Det finns tydligen också en personlig animositet: Fischer lär vid ett tillfälle fått ett raseriutbrott hemma hos familjen Zappa och börjat kasta saker omkring sig. Zappas dotter Moon undgick med en hårsmån att bli skadad, och sedan dess var Fischer portförbjuden. I Zappas självbiografi nämns Wild Man Fischer bara i förbigående.

De fyra skivsidorna är mer än en samling sånger, det är en hel berättelse, historien om hur Larry ”Wild Man” Fischer blev den han är. Tonen är till en början ganska glad och ljus, man skrattar åt Fischers egendomliga sånger och infall, men mot slutet blir stämningen mer desperat för att på fjärde sidan bli direkt obehaglig. Efter en genomlyssning är man fylld av motstridiga känslor, man är beklämd, road och förvirrad på samma gång.

Varje skivsida har ett tema, och är försedd med en rubrik. Den första sidan heter ”The Basic Fischer” och är en presentation av fenomenet Wild Man Fischer. Först hör vi Larry Fischers signaturmelodi, den barnviseliknande sången ”Merry-Go-Round” framförd av Fischer själv till ackompanjemang av Zappas trummis Artie Tripp. Fischer gapar mer än sjunger, och låter ibland som han är på väg att brista i gråt. De följande sångerna är inspelade ute på gatan framför Whisky A Go Go på Sunset Strip i Los Angeles, där Wild Man på sedvanligt aggressivt sätt säljer sina sånger till förbipasserande:

”Do you wanna hear an original new song for a dime? I swear to God it´s original!”.

Man hör hur en flicka skriker åt honom att han är galen, men Fischer svarar i hysterisk ton: “Jag är inte galen! Jag är inte galen!”.

I ett studioinspelat inslag berättar Fischer om hur han en dag helt sonika bestämde sig för att sluta vara blyg, och som ett mantra upprepar han gång på gång:

 Jag heter Larry, jag är inte blyg längre. Ska vi bli vänner? Jag är inte blyg, jag har förändrats. Folk brukade säga: ”Där går Larry, han pratar inte med någon”. Men jag har förändrats, jag är en ny Larry, jag är inte blyg längre!

Den första skivsidan avslutas med ett improviserat nummer där musikern och producenten Kim Fowley tillsammans med kollegan Rodney Bingenheimer och GTOs gör förutsägelser om Wild Man Fischers framtid. Fowley spår att Fischer kommer att bli den nya Beatles, Rolling Stones och Elvis, kvinnor kommer att ta livet av sig för hans skull, och när utomjordingarna en dag landar och frågar efter vår ledare kommer vi alla att svara: Wildman Fischer! I finalen skriker flickorna i GTO efter att få ligga med Fischer, och slutordet går till Larrys f d flickvän, som berättar att hon mest imponerades av Fischers otroliga mod att göra precis vad han vill. Redan under detta nummer börjar man skruva oroligt på sig. Det är svårt att komma ifrån tanken att Fowley och Bingenheimer bara driver med Fischer, att de roar sig på hans bekostnad.

Skivans andra sida heter ”Larry´s Songs Unaccompanied” och innehåller a capella-versioner av femton Wild Man Fischer-sånger. Fischer sjunger och imiterar musikinstrument i en serie sånger som inspirerats av amerikansk 50- och 60-talsrock. Texterna har dock en alldeles egen karaktär, vilket titlar som ”Which Way Did The Freaks Go?”, ”I´m Working For The Federal Bureau Of Narcotics”, ”Monkeys Versus Donkeys” och “Think Of Me When Your Clothes Are Off” vittnar om.

Den tredje sidan kallas “Some Historical Notes”. Larry sjunger här några av sina sånger och berättar om bakgrunden till dem. Första spåret är ”The taster”, en Chubby Checker-inspirerad låt som Larry skrev vid sexton års ålder och som han förgäves försökte få skivbolagen att nappa på. ”The taster” är den ena av två låtar på albumet där Fischer kompas av ett rockband (i själva verket spelar Zappa alla instrumenten). ”Taster” är en optimistisk slagdänga, som kontrasteras av sidans sista nummer, ”Wild Man On The Strip Again”, där vi är tillbaka på gatan och åter får höra publikens rop: ”Larry, you´re insane! You´re insane!”.

Sista sidan är döpt till ”In Conclusion” och innehåller albumets starkaste nummer, ”The Wild Man Fischer Story”. Larry framför pjäsen om sitt liv där han själv spelar alla rollerna. Vi får höra om en totalt kärlekslös uppväxt, om mobbing och trakasserier, om hur han blev relegerad från skolan 1962, hur han togs in på mentalsjukhus 1963 och 1965, och hur han slutligen började sjunga sina sånger på gatan. Sista spåret heter ”Larry Under Pressure” och är en dialog mellan Fischer och Zappa, som sitter i inspelningsstudions kontrollrum.

”Börjar vi bli klara?” frågar Larry.

”Hur så, gillar du inte att göra skivor?” säger Zappa.

”Jo…men jag har känt mig så pressad den sista tiden… en oförklarlig press.”

Plötsligt får Fischer ett utbrott:

”Glöm inte, Frank, att hur lycklig jag än var 1961 och 1962 så åkte jag in och ut på mentalsjukhus, jag fick höra att jag var galen, jag var tvungen att sova tillsammans med gamla gubbar som pissade och sket på golvet, jag fick veta att jag var galen, jag kommer alltid att vara galen… Jag kan inte vara lycklig längre när jag sjunger… de jävla skitstövlarna, de är jävla skitstövlar allihop, Frank! Jag försöker komma tillbaka till den jag var 1961, om jag kan.”

”Börja med att le”, svarar Zappa okänsligt. ”Vill du ta en paus?”.

”Nu fick du mig att minnas, Frank”, säger Larry.

Det är albumets sista ord, följt av en lång, betydelsemättad tystnad.

An Evening With Wildman Fischer släpptes 1969, och Fischer upplevde en kort tid av framgång med klubbframträdanden, turnéer och goda recensioner i Rolling Stone. Redan före albumet hade han uppträtt i TV-programmet Laugh-In (förebilden för svenska Partaj) där även en annan udda artist, Tiny Tim, medverkade. Till skillnad från Tiny, som var en regelbundet återkommande gäst i programmet, fick Fischer bara vara med en gång – förmodligen därför att han var en mycket mer oroande person än den älskvärde Tiny Tim. I motsats till Tiny Tim blev Fischer heller aldrig känd hos en bred publik, han förblev en angelägenhet för undergroundkulturen. Efter den kortlivade berömmelsen fortsatte han att uppträda på gatorna i Los Angeles. Då och då framträdde han även med spontana föreställningar på läktarna på Dodger Stadium, något som han snart fick sluta med av säkerhetsskäl. Någon ny skiva blev det inte förrän 1977 då det nystartade skivbolaget Rhino Records gav ut Wildmania, som följdes av Pronounced Normal (1981) och Nothing Scary (1984). De här skivorna är dock långt ifrån samma omtumlande upplevelser som debutalbumet, men de gav Fischer en kortlivad andra karriär. Pronounced Normal innehåller en version av Beatles ”Yesterday”, som Fischer presenterar med orden: ”Beatles har alltid varit mina favoriter, och jag hoppas att jag en dag ska bli större än dem.” En av sångerna handlar om Zappa:

Frank has kids and a wife

Frank has a very interesting life…

Frank owns my publishing rights

Frank doesn´t let me sleep at night…

I think about him all the time,

you can say he´s on my mind

Frank, do you think about me

And how it used to be?

Det egendomligaste inslaget i Fischers karriär var en duett med sångerskan Rosemary Clooney, som möjliggjordes genom en gemensam bekant. Clooney spelade bara in två andra duetter, en med Frank Sinatra och en med Bing Crosby, så valet av Fischer som sångpartner är närmast sensationellt.

I början på 80-talet spårade två svenska frilansjournalister upp Fischer och gjorde en radiointervju med honom.  Där berättar Larry att han på allvar trodde att han skulle bli en världsberömd sångare, och med anledning av svenskarnas besök frågar han förhoppningsfullt:

”Är jag stor i Sverige? Spelas jag på radiostationerna där?”

Enstaka intervjuer på senare år berättar om en tragisk figur, fattig och manodepressiv, uppfylld av paranoida konspirationsföreställningar. Tom Roches intervju med Fischer för tidningen Stomp and Stammer 2001 avslutas med att Fischer säger: ”Gå inte än. Jag är ensam.” Lika sorgligt är det att se dokumentärfilmen Derailroaded, som nyligen släpptes på dvd. I den varvas bilder av Fischers rotlösa tillvaro med intervjuer där musikhistoriker, artister och producenter betygar honom sin vördnad. I slutet av filmen får vi se hur Fischer år 2004 flyttar in på ett vårdhem och för första gången på fyrtio år börjar ta medicin. En textskylt informerar oss om att han äntligen kan hantera sitt liv, men att han också förlorat sin vitalitet. (Den 16 juni 2011 dog Larry Fischer, 66 år gammal.)

På omslaget till An Evening With Wild Man Fischer skriver Zappa: ”Lyssna på detta album flera gånger innan ni bestämmer er för om ni tycker om det eller ej, och vad Wild Man Fischer är för en person. Han har någonting att säga er, även om ni kanske inte vill höra det.” Avsikten med att producera albumet var helt säkert en uppriktig vilja att förstå Larry Fischer, men också att försvara hans rätt att vara annorlunda, allt enligt Zappas individualistiska grundsyn. Det är dock ingen lättköpt hippiefilosofi vi bjuds på. Zappa har inte försökt framställa Fischer som en gullig och tokrolig bohem. Han har inte retuscherat bort de obehagliga sidorna av Fischers liv. I stället påminner skivan oss om att det alltid kommer att finnas människor som hamnar utanför gemenskapen, som inte passar in någonstans. Är det en cynisk attityd? Inte nödvändigtvis. Det är först när vi accepterar världen som den är som vi har någon möjlighet att ta itu med problemen. An Evening With Wildman Fischer utgör ett korrektiv till hippierörelsens naiva idealism. Abstrakta idéer om kosmisk förståelse räcker inte långt inför riktiga människor och deras problem. De verkliga cynikerna är de som älskar Mänskligheten mer än individerna.

Fischer fick heller ingen fristad i Woodstock Nation. Till hippieparadiset var bara vackra människor välkomna. Miss Pamela, GTO-medlemmen som sa sig älska alla i hela världen, har i sin bok I´m With The Band: Confessions Of A Groupie, beskrivit hur hon gick långa omvägar för att slippa träffa den obehaglige Fischer: ”Jag var i hemlighet förskräckt över att bli sammankopplad med en människa av hans sort.” Inga kyssar och kramar för honom, med andra ord.

Det var detta, tror jag, som Zappa såg, och som han så osentimentalt redovisar på An Evening With Wild Man Fischer. Det för oss vidare till frågan om vilket ansvar han har gentemot Fischer. Det finns ingen anledning att betvivla Zappas ärliga uppsåt, men man kan undra vad som händer med en känslig människa som plötsligt blir berömd och omtalad. På skivan är ”Wild Man Fischer” mest en symbol, ett åskådningsexempel för Zappas filosofi, men verklighetens Larry Fischer var tvungen att leva vidare efter skivkarriären. Vad hände när strålkastarna släckts och alla gått hem – vem brydde sig om Larry Fischer då? Hur klarade han besvikelsen när han insåg att han aldrig skulle bli större än Beatles – eller ens Tiny Tim?

Serietecknaren J R Williams har i en artikel ställt några frågor om sin vän Larry Fischer:

Var det klokt av någon med mentala problem att ge sig in i den hårda musikbranschen, eller att utsätta sig själv för en stundtals grym och nyckfull publik? Förmodligen inte. Men är det fel av någon med psykologiska och känslomässiga problem att vilja få folk att tycka om honom, att eftersträva ett ”socialt liv”, att drömma om rikedom och berömmelse? Och som lyssnare… ska vi skämmas för att vi låter oss underhållas och roas av sådana som Wild Man Fischer, som så tjänstvilligt blottar sitt inre för oss?

Inga lätta frågor. Vad hade hänt om Fischer aldrig träffat Zappa? Hade han varit lyckligare – eller olyckligare?

An Evening With Wild Man Fischer är trots mörka inslag också ett album fyllt av liv och präglat av Fischers lust att uttrycka sig på egna villkor. Förhoppningsvis kan den fortfarande trösta och inspirera genom sitt envetna försvar för rätten att vara annorlunda. Kanske kan den få en och annan finnig tonåring att gå ut ur sitt rum och säga: jag är inte blyg längre!

SKIVOR:

Wild Man Fischer: An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre/Reprise 2XS 6332, 1969)

Girls Together Outrageously: Permanent Damage (Straight STS 1059, 1969)

Captain Beefheart & His Magic Band: Trout Mask Replica (Straight STS 1053, 1969)

Alice Cooper: Pretties For You (Straight STS-1051, 1969)

Lenny Bruce: The Berkeley Concert (Bizarre/Reprise 2XS 6329, 1969)

BÖCKER:

Des Barres, Pamela: I´m With The Band: Confessions Of A Groupie, Beech Tree Books 1987.

Zappa, Frank: The Real Frank Zappa Book, Pan Books 1989.

FILM:

Derailroaded: Inside The Mind Of Larry “Wild Man” Fischer (Plexifilm DVD 2006, regi: Josh Rubin)

ARTIKEL:

Fischer, Klaus: “Wild Man Fischer: Vilden från LA” (i: 2NioNio 1983:4, finns även att läsa på http://www.bautarecords.se)

Detta är en omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats på http://www.sunkit.com.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: