KVINNLIGA KOMIKERPAR – FINNS DE?

I den tredje artikeln om tidiga filmkomedienner frågar sig Martin Kristenson om det fanns några kvinnliga komikerpar förr i världen. Fler än man tror, visar det sig.

Vi känner alla till Helan & Halvan, Abbott & Costello, Dean Martin & Jerry Lewis – listan på manliga komikerpar kan göras hur lång som helst. Men hur är det med kvinnliga komikerpar på vita duken? Finns det några överhuvudtaget? Eller är det bara manliga clowner som kör tandem? En brännande fråga som vi måste gå till botten med.

Om det funnits kvinnliga komikerpar är de sannerligen inte lätta att hitta. I filmhistoriska verk lyser de med sin frånvaro, och någon hjälp av Wikipedia får man inte heller. På sökordet ”Double act/comedy duos” finns inga kvinnliga komikerpar utom French & Saunders omnämnda. Det är lätt att få för sig att det aldrig existerat några.

Gräver man lite djupare ska man dock upptäcka att de finns, och att de är fler än man kan tro. De var med redan i filmens barndom, och påverkade utvecklingen i lika hög utsträckning som sina manliga kollegor. Här berättar jag om några av dem. Ni hittar dem inte i något uppslagsverk, men de är inte mindre betydelsefulla för det.

TILLY & SALLY

Det engelska komikerparet Tilly & Sally var huvudpersoner i en serie kortfilmer 1910-1915 från det legendariska filmbolaget Hepworth Manufacturing Company. Deras filmer visar med önskvärd tydlighet att det inte gjordes någon skillnad på kvinnor och män i slapstickbranschen. Tilly & Sally-filmerna utmärks av en lika våldsam som entusiastisk förstörelselusta, och förevisar en ändlös serie krossade möbler och sönderslagna porslinsvaser. Någon slapstick i konventionell mening är det dock inte fråga om, det finns knappast några utarbetade skämt i Tilly & Sallys filmer. Tydligen ansågs det tillräckligt roligt att visa upp unga kvinnor som går bärsärkagång på gator och torg. Filmerna jagar inte skratt, utan drivs mer av en anarkistisk vilja att vända upp och ner på hela skiten.

De två flickorna spelades av Alma Taylor och Chrissie White, som bara var femton år gamla när filmserien inleddes. Båda hade långa karriärer efter ”Tilly & Sally”. Alma Taylor blev sedermera en av de största stjärnorna i engelsk film med över 150 filmer på sin meritlista. Hon gjorde sin sista film – Titanics undergång – 1958. Chrissie White gjorde ännu fler filmer, men drog sig tillbaka redan 1933. Det är dock som Tilly & Sally de båda kommer att bli ihågkomna.

I filmerna är Tilly & Sally ytligt sett väluppfostrade flickor som passar på att leva rövare så fort vuxenvärlden vänder ryggen till. Och det är inte lite de åstadkommer. Tilly & Sally slår sönder möbler, sprutar vatten, överfaller poliser, klär sig i herrkläder, ja de gör allt som är förbjudet och kommer undan med det. Tilly the Tomboy Visits the Poor (1910) är ett typiskt exempel på deras speciella komediform. De två flickorna får i uppdrag att ta med en lunchkorg till en grannkvinna som ligger sjuk. När de kommer dit roterar de sjuksängen flera varv, hoppar i den och lämnar sedan den chockade sjuklingen åt sitt öde. Därefter ger de sig ut på staden, stjäl en tvättbil och hivar ut tvätten över vägen. Med ett tiotal vuxna efter sig rusar de in på ett bageri, där de trycker ner arbetarna med huvudet före i degtråget. När deras förföljare anländer utbryter ett stort slagsmål, flickorna lyckas fly och hamnar åter hos den sjukliga grannkvinnan, som de skenheligt låtsas sköta om när de mjöliga förföljarna hinner upp dem.

ROSALIE & LÉONTINE 

Rosalie och Léontine är minst lika destruktiva som sina engelska motsvarigheter. Till det yttre var de ett omaka par, lite som Helan & Halvan. Rosalie (Sarah Duhamel) var en korpulent äldre kvinna i brokiga kläder, medan den unga Léontine (vars riktiga namn inte är känt) bäst kan beskrivas som en hjärtlös version av Pippi Långstrump. Att kalla dem komikerpar är kanske inte helt korrekt. För filmbolaget Pathé gjorde Sarah Duhamel ett 30-tal Rosalie-filmer, ibland med partner, men för det mesta på egen hand. Senare skapade hon också figuren Petronille i ett tjugotal titlar för filmbolaget Éclair.

Handlingen i den drygt fyra minuter långa filmen Rosalie et Léontine vont au theátre (1911) är den enklast tänkbara, och uppbyggd efter samma mönster som Tilly & Sally-filmerna. Rosalie och Léontine går på teater, där de gapar och skriker, och terroriserar sina bänkgrannar för att till sist bli utkastade. I Les ficelles de Léontine (1910) blir Léontine jagad ut ur staden av en uppretad folkmassa efter att ha skapat kalabalik bland butikerna med hjälp av en snubbeltråd. Som vanligt klarar hon sig undan straff, och filmen slutar med att hon står på en landsväg, pekar finger och räcker lång näsa åt sina förföljare.

Dessa och andra tidiga filmkomedier med kvinnliga huvudpersoner finns samlade på en dvd med titeln Cento Anni Fa: Comic Actresses and Suffragettes 1910-1914. Den består både av stumfilmsfarser med kvinnliga komiker och tidiga filmer om suffragettrörelsen, spelfilmer såväl som dokumentärer. Sammanställningen är intressant, och ger en delvis oväntad bild. Suffragettfilmerna tar konsekvent ställning emot kvinnlig rösträtt och idén om lika rättigheter, medan de enkla slapstickfarserna låter kvinnorna dra det längsta strået och komma undan med sina anarkistiska upptåg. Politiken stretade emot så gott den kunde, men ute i samhället var förändringen redan i gång, och omöjlig att stoppa. Stumfilmsfarserna må ha varit råa, osofistikerade och vulgära, men de speglade de nya levnadsmönster som lagstiftarna ännu inte velat erkänna. Genom exemplets makt pekade de framåt mot ett bättre och friare samhälle. (I Sverige medverkade Lili Ziedner och Stina Berg i Mauritz Stillers antisuffragett-komedi Den moderna suffragetten 1913, samma år som danska Asta Nielsen varnade för rösträttsrörelsen i Urban Gads Suffragetten/Rösträttskvinnan.)

die_suffragette2_1913

Asta Nielsen tvångsmatas i Suffragetten/Rösträttskvinnan (1913)

THE HOUSTON SISTERS

Eftersom många skådespelare ansåg sig lite för fina för vita dukens vulgära tingel-tangel, hämtades filmens första stjärnor ofta direkt från gatan. Med tiden övervann dock de etablerade artisterna sin misstänksamhet mot den nya konstarten. När ljudfilmen kom fick music hall- och vaudevilleartisterna en gyllene chans att visa upp sig för en större publik.

The Houston Sisters var ett artistpar som medverkade i ett par långfilmer, men också dyker upp i några kortfilmer, den första inspelad redan 1926 på ett tidigt ljudsystem. De två systrarna började sin bana som barn, alltid med storasyster Renee i rollen som flicka och lillasyster Billie som ung pojke. Deras improviserade dialoger, utformade som äktenskapligt gnabbande, är typiska exempel på jazzålderns intresse för könsöverskridande rollbyten. Billie hade kortklippt hår och mästrade sin syster med mörk mansröst, en ”butch dyke” långt innan begreppet fanns, även om det i detta fall enbart lär ha varit en scenpersona. Efter genombrottet 1925 arbetade systrarna tillsammans i ett tiotal år innan Billie drog sig tillbaka av hälsoskäl; hon dog 1972 endast 66 år gammal. Renee överlevde henne med åtta år, och dog 78 år gammal. Då hade hon bland annat hunnit med att medverka i två av Roman Polanskis filmer, Repulsion (1965) och Djävulsk gisslan (1966). Av nöjeshistoriskt intresse är Secrets of a Windmill Girl (1966), där hon hade en mindre roll som påkläderska vid den legendariska/ökända burleskteatern Windmill Theatre i London – en spelfilm som har sitt enda värde i de dokumentära inslagen från teatern, och att en annan stor komedienne här gör sin första filmroll, Pauline Collins (Shirley Valentine, Herrskap och tjänstefolk). 1969 skapade Renee Houston förargelse när hon deltog i en radioserie för kvinnor, Petticoat Line, och trogen sitt förflutna som 20-talsflapper svor som en borstbindare och fick stränga order om att inte svära mer än två gånger per avsnitt.

GERT & DAISY

Om det fanns något kittlande dekadent över The Houston Sisters gäller motsatsen för de båda komikerparen Gert & Daisy och Revnell & West, tantkomiker i den riktigt rustika genren. Båda excellerade i en cockney-drypande dialogkonst som fick det förra paret att se det senare som simpla plagiatörer, en ganska orättvis anklagelse, då skillnaderna var långt mycket större än likheterna. Lite förenklat kan man säga att om Gert & Daisy hade sina svenska motsvarigheter i Dagmar Ebbesen och Hjördis Pettersson, så drog Revnell & West mera åt Tollie Zellman- och Lili Ziedner-hållet.

”Gert & Daisy” kom till mer eller mindre av en slump. I september 1930 upptäckte de sjungande systrarna Elsie och Doris Waters att de lovat att spela in en grammofonskiva nästa dag. De hade ingen aning om vad de skulle göra, men improviserade i all hast fram en dialog mellan två arbetarkvinnor som de kallade Gert och Daisy (”Wedding Bells”). En månad senare stod det klart att skivan blivit en försäljningssuccé och att publiken efterfrågade fler sketcher i samma stil. Systrarna Waters började genast att utveckla sina rollfigurer, och försåg dem med familj och vänner, som dock aldrig framträdde själva: Gerts fästman Wally, Daisys make Bert, samt grannfrun Mother Butler. Paret blev en institution inom engelsk underhållning under fyra decennier. De skrev sina sketcher själva, och skildrade arbetarklassens vardagsliv på ett sätt som fick filmhistorikern/mångsysslaren Denis Gifford att tala om neorealismens intåg i engelsk underhållning. Som Gert & Daisy framträdde syskonparet i alla tänkbara sammanhang – på teaterscenen, i radio, på film och till slut även i TV. Under andra världskriget höll de humöret uppe på engelsmännen med glada sånger om ransoneringarna (”Please Leave My Butter Alone”, ”Won’t We ’Ave A Party When It’s Over”) och radiosketcher om hemmafrontens vedermödor. 1941 gav de till och med ut en tidsanpassad kokbok, Gert & Daisy’s Wartime Cookery Book. De blev så populära att de två gånger medverkade i den kungliga Royal Variety Show, och 1946 tilldelades Order of The British Empire (OBE), sannolikt som tack för sina insatser under kriget. Tre långfilmer blev det också, den första (Gert and Daisy’s Weekend) från 1941 finns tillgänglig på dvd och en andra lär vara på väg. Weekend-filmen är en enkel historia om hur de två vännerna hjälper till att evakuera stadsbarn till landet under Blitzen, buskis och patriotism i skön förening enligt samma recept som i svenska filmer från samma tid, men till skillnad från våra beredskapskomedier finns här även plats för lite skabrös humor i klassisk music hall-tradition. Inför en chockad kyrkoherde framför Gert & Daisy den småfräcka balladen ”She’s A Lily But Only By name”. Humorn hos Gert & Daisy är genuint engelsk och ofta tidsbunden, och kan därför vara lite svår att ta till sig för dagens publik. Deras parodier på komikerkollegor som Flotsam & Jetsam kräver förstås en del förkunskaper, men den nyfikne kan lätt hitta dem alla på Youtube och Spotify.

REVNELL & WEST

Ethel Revnell och Gracie West satsade mer på en visuell humor. De kan bäst beskrivas som Englands kvinnliga svar på det danska komikerparet Fyrtornet & Släpvagnen, med den långa och smala, groteskt grimaserande Ethel, och den mer än huvudet kortare Gracie som ”straight woman”. De hade även en egen signaturmelodi, som sammanfattade deras enkla syn på livet:

”Oh, we do see life! Yes, we do see life.
Though we haven’t got a man to call us wife,
we don’t pine or make a shine.
Life’s worth living and we think it’s fine.
We don’t play golf upon on the links,
and we only drink the softest drinks,
but we stay up late playing tiddlywinks [loppspel].
Oh! We do see life.”

Revnell & West lyckades anpassa sin show till radiomediet, men trivdes bättre med att filma – tillsammans gjorde de fem långfilmer, varav två finns utgivna på dvd. The Balloon Goes Up (1942) och Up With the Lark (1943) är dock typiska hastverk, beredskapsfilmer med propaganda mot svartabörshajar och femtekolonnare, där den lövtunna handlingen mest är en förevändning för duon att få framföra sina mest kända sånger och sketcher. Som komedier har filmerna inte stått sig särskilt väl, men de ger förmodligen en ganska bra bild av Revnell & West som scenartister – parets fysiska utspel och milda vansinne, liksom den svårfångade diskbänkssurrealism som var deras speciella kännemärke. Ett smakprov på deras artisteri kan man få i det fantastiska klipp ur kavalkadfilmen Calling All Stars (1937) som finns tillgängligt på Youtube. Revnell & West arbetade tillsammans från mitten på 20-talet fram till 1946, då Gracie West drog sig tillbaka av hälsoskäl.

BELINDA & MISS OPHELIA

Inte heller i filmfarsens förlovade land USA saknades kvinnliga komikerpar. Ett tidigt exempel är den enda bevarade filmen med komikerparet Belinda & Miss Ophelia. 1913 producerade Vitagraph fem komedier med blivande filmstjärnan Norma Talmadge och den numera bortglömda Florence Radinoff. Kortfilmen A Lady and Her Maid berättar om den kärlekskranka, men fula Miss Ophelia (Radinoff), som driver ett litet pensionat, där tjänsteflickan, den lika fula Belinda (Talmadge), också arbetar. Miss Ophelia uppvaktar en av sina gäster, men blir hånfullt avspisad. Belinda och Miss Ophelia bestämmer sig för att uppsöka en skönhetssalong, där de genomgår en förbluffande förvandling. När de kommer hem igen står plötsligt pensionatets manliga gäster i kö för att få en träff med värdinnan och hennes piga, men nu är rollerna ombytta och Miss Ophelias hämnd blir ljuv. Hon säljer pensionatet, kastar handgripligt ut de trånande männen, och far sedan i väg mot nya äventyr. En revenge movie åttio år före Thelma & Louise. Det är inte utan att man undrar hur de övriga filmerna i serien såg ut. (A Lady and Her Maid ingår i den tidigare nämnda dvd-boxen Anni Fa: Comic Actresses and Suffragettes 1910-1914.)

MORAN & DRESSLER

Polly Moran och Marie Dressler var båda redan etablerade komiker när de parades ihop som komikerpar i nio långfilmer (varav en stum) under åren 1927 – 1931. De var riktiga filmpionjärer, som lärt sig slapstickhumorn den hårda vägen i Mack Sennetts farsfabrik. Marie Dressler hade den kvinnliga huvudrollen i den film som brukar räknas som den första komedin i långfilmsformat, Chaplins dollarbrud från 1914. Det är en rå och inte särskilt rolig film, som mest går ut på att göra Dresslers stenrika rollfigur Tillie till allmänt åtlöje. Chaplin spelar här en bedragare, ljusår från hans vänliga luffarfigur, som tillsammans med sin fästmö (Mabel Normand) försöker komma åt Tillies pengar. Skämt om Dresslers utseende och storlek var knappast någon ovanlighet, hon var stor och kraftig, men i den här filmen är det sällsynt hjärtlöst genomfört. Att hon skulle hamna i ett rollfack som evig kärring var oundvikligt, det insåg hon redan tidigt i sin karriär: ”Jag ville inte spela fars eller bli en snubblande komiker”, förklarade hon i en intervju. ”Men subrettrollerna var bara för småväxta och primadonnorna förväntades vara vackra.” Marie Dressler medverkade dock senare i ett par klassiska filmdramer. Det är hon som spelar den försupna Marthy i Greta Garbos första talfilm Anna Christie (1930), och hon gör den bittra skådespelaren på dekis i George Cukors stjärnspäckade melodram Middag kl. 8 (1933).

Polly Moran hade under stumfilmstiden gjort succé med de parodiska filmerna om Sheriff Nell, en kvinnlig polis i vilda västern. Hon klarade övergången till ljudfilm utan problem, och gjorde sig känd för en högljudd och snabbpratande komedistil. Lika stor stjärna som Marie Dressler blev hon aldrig, men har i alla fall en mindre roll i Hepburn/Tracy-komedin Adams revben (1949).

Morans & Dresslers första film tillsammans, The Callahans & The Murphys (1927) var ingen större succé, tvärtom tvingades filmbolaget att dra in filmen efter protester mot den fördomsfulla skildringen av irländare som grälsjuka suputer. Bättre gick det för de senare filmerna i serien, av vilka tre finns utgivna på dvd. Kvaliteten på dem är lite upp och ner, men av visst intresse är den feministiska satiren Politics från 1931. I den spelar Marie Dressler en änka som fått nog av kriminalitet och korruption i sin hemstad, och därför beslutar sig för att ställa upp i borgmästarvalet. Kvinnorna stödjer henne, men deras män gör allt för att motarbeta hennes kandidatur, vilket inkluderar hot och sabotage. För att få männen med sig utlyser kvinnorna i Lysistrates efterföljd en hushålls- och kärleksstrejk. I motsats till många andra filmer med liknande tema är kvinnorna inte framställda som hysteriska ragator, tvärtom är det männen som är skurkarna och som i slutändan drar det kortaste strået – detta i en film gjord i en tid då kvinnlig rösträtt fortfarande var ett nytt och inte helt okontroversiellt fenomen. Att filmen medvetet förespråkar jämlikhet mellan könen framgår tydligt av den inledande devisen: ”Denna berättelse tillägnas alla kvinnor – som har kämpat för sina rättigheter ända sedan Adam och Eva införde fikonlövssystemet.” Inte överraskande var det en kvinna som stod för manuskriptet, dramatikern och skådespelerskan Zelda Sears, som också var medförfattare på Moran & Dresslers Prosperity (1932), där Marie Dressler spelar en hårt prövad bankdirektör under depressionen.

Om Politics visar Hollywood från sin mest sympatiska sida är parets nästa film raka motsatsen, en återgång till grottstadiet om man så vill. Flickan sa nej (1930) ingår egentligen inte i Moran & Dressler-serien, men förtjänar att omnämnas som kuriositet. Filmens hjälte är en utpräglad sociopat som förföljer en ung kvinna och försöker få henne att gifta sig med honom. Hans metoder är allt annat än sublima. Under ett restaurangbesök försöker han bli av med kvinnans pojkvän genom att muta kyparen att hälla soppa innanför skjortan på rivalen. Han babblar oavbrutet och vägrar lyssna på någon annan. Han tränger sig på kvinnan på hennes arbete, gapar och skrävlar, och krossar ett dörrglas. Han tvingar in den motvilliga kvinnan i sin bil, bakbinder henne och förser henne med munkavel. Trots att hans upprepade trakasserier saknar varje tillstymmelse till charm är det ändå meningen att tittaren ska sympatisera med honom. Länge inbillar man sig att filmen ska sluta med att hjälten tänker om och ändrar sig, men så är inte fallet. Efter 90 minuter – när biopubliken är redo att kräkas på hjälten – faller kvinnan obegripligt till föga och förklarar honom sin kärlek. Hur manusförfattarna tänkte när de svängde ihop denna egendomliga legering av När Harry mötte Sally och Cape Fear är och förblir en gåta. Ännu värre är att Polly Moran och Marie Dressler reducerats till andraplansfigurer. De har inte ens någon scen tillsammans. Moran har en obetydlig biroll som hushållerska, medan Dressler medverkar i filmens enda roliga scen, där hon spelar en miljonärska som den samvetslösa hjälten super under bordet för att få att skriva på en check. Episoden räddar filmen från totalt haveri, men så var också fyllekomik något av Dresslers specialitet.

Här ska bantas! från 1931 är en mer konventionell lågbudgetbuskis om två ständigt grälande systrar som driver hälsoinstitut och oroar sig för sina döttrars kärleksliv. Bråken är typiska för Moran & Dressler, två verbala och slagkraftiga komiker som odlade konflikten som komiskt motiv. Samspelet dem emellan är också filmens behållning. Annars består denna film till stor del av ganska förutsägbara skämt om hur träningsmaskiner kan förvandlas till tortyrredskap.  Som så ofta annars gäller här att komikerna är bättre än deras filmer.

Dangerous Females

BYRON & GARVIN

Det kanske största kvinnliga komikerparet i USA var Marion Byron & Anita Garvin, som gjorde tre filmer tillsammans 1928-1929. Det var producenten Hal Roach som sammanförde dem i hopp om att kunna skapa en kvinnlig motsvarighet till sina stora stjärnor Helan & Halvan. Båda hade medverkat i komedier tidigare. Marion Byron, som i utseende och spelstil påminde om Harry Langdon, spelade den kvinnliga huvudrollen i Buster Keatons Hans son på galejan (1928), och Anita Garvin hade medverkat i flera Helan & Halvan-filmer, bland annat den legendariska pajkastarorgien The Battle of the Century (1927). Det glädjande med Byron & Garvins filmer är att de inte skiljer sig nämnvärt från de manliga kollegornas komedier. Marion Byron och Anita Garvin skapar samma kaos och är lika respektlösa och anarkistiska som någonsin Helan & Halvan. Här finns inga försök att sätta kvinnor på piedestal eller upphöja dem till något överjordiskt. Återigen ser vi slapstickvärldens jämlikhet råda, och sparkar utdelas till höger och vänster.

Mindre glädjande är att av de tre filmer som paret gjorde är bara en bevarad i fullständigt skick. Det som finns kvar är ändå tillräckligt för att ge en bild av Byron & Garvins komedistil, och att inse vilken förlust det var att de inte fick göra fler filmer.

I sin första film, Feed’em and Weep (1928), presenteras de som ett klassiskt komikerpar – den ena lång, självsäker och mästrande (”Anita – she knows everything”), den andra kort, osäker och fumlig (”Marion – she knows nothing – that makes it all even”). Likheterna med Helan & Halvan är uppenbara, men stannar inte vid det yttre. Även filmerna är uppbyggda efter samma mönster som hos de manliga kollegorna, där ett enkelt misstag snabbt eskalerar till ett storskaligt krig mellan de inblandade (och oskyldigt förbipasserande). I filmer som Big business (1928), You’re Darn Tootin’ (s.å,) och Two tars (s.å.) praktiserar Helan & Halvan ett gränslöst ”öga för öga”-tänkande som inte står de isländska sagorna efter. Hos Byron & Garvin går det inte riktigt lika vilt till, men de är på god väg. I den första filmen arbetar paret som servitriser på en restaurang, där ett våldsamt matkrig utbryter mellan personalen och ett hundratal gäster. Going Ga-ga från 1929 är en närmast absurdistisk fars, där Byron & Garvin behandlar ett upphittat barn mer som rekvisita än som levande varelse. Den sista filmen, A Pair of Tights (1929), är kanske den som mest påminner om Helan & Halvan. Det är också den av parets filmer som har nått störst spridning, eftersom en lång sekvens ingår i Robert Youngsons klassiska kavalkadfilm Kom så skrattar vi från 1960. Här leder Marions försök att köpa glass till oanade konsekvenser i form av gatuslagsmål och polisjakter. Man kan bara beklaga att Byron & Garvins filmer inte är mer kända. Det är helt enkelt lysande slapstick som förtjänar att återupptäckas.

Marion Byron, som var den mest begåvade komediennen av de två, gjorde flera komedier och musikaler under 30-talet, innan hon drog sig tillbaka från filmbranschen 1938. Hon levde ett stillsamt familjeliv fram till sin död 1985 vid 74 års ålder. Anita Garvin fortsatte att medverka i Helan & Halvans filmer, men hade också roller hos komikerna Charley Chase och The Three Stooges. Hon gjorde sin sista film 1940, och dog 1994, 87 år gammal.

Hal Roachs nästa satsning på ett kvinnligt komikerpar blev mer långlivad, men också otursförföljd. Det handlar om duon ”Pitts & Todd” som blev ”Todd & Kelly” som blev ”Kelly & Kelton” som blev ”Kelly & Roberti”. Mer om det i den avslutande artikeln.


Cento Anni Fa: Comic Actresses and Suffragettes 1910-1914 (Cineteca Bologna 2010)
Female Comedy Teams (Filmmuseum München 2010; med bland andra Byron & Garvin)
Secrets of A Windmill Girl (Jezebel 2004)
Gert & Daisy’s Weekend (Renown Pictures 2010)
The Balloon Goes Up/Up With the Lark (Renown Pictures 2012)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: