DE OLYCKSDRABBADE VÄNINNORNA

I den fjärde och avslutande artikeln om kvinnliga filmkomiker fortsätter Martin Kristenson på temat komikerpar. Den här gången handlar det om en olycksdrabbad filmserie, där den ena komikern efter den andra fick bytas ut.

För många år sedan hamnade jag på en filmklubb som visade en kortfilm med ett för mig okänt kvinnligt komikerpar, Thelma Todd & Patsy Kelly. Jag minns att jag tilltalades av filmens format – en tjugo minuter lång berättelse om två väninnor i storstaden, lite som en modern komediserie på TV. Det höga tempot och den skrikiga komeditonen förde tankarna till 60-talets Lucy Show och samspelet mellan Lucille Ball och Vivian Vance. Den platinablonda Thelma Todd kände jag igen från bröderna Marx’ filmer, där hon ofta var föremål för Grouchos framfusiga uppraggningsförsök, men hennes parhäst Patsy Kelly var helt obekant för mig. Filmen var välgjord och smårolig, och jag undrade varför jag aldrig hade hört talas om Todd & Kelly tidigare. Länge funderade jag över hur jag skulle kunna se fler filmer med detta okända komikerpar. Jag letade i flera år, men hittade ingenting. I filmlitteraturen läste jag om vad de gjort på egen hand, men om den gemensamma filmserien fanns nästan ingenting. Det verkade som om de hade skrivits ut ur filmhistorien, och jag började så smått ge upp hoppet om att någonsin få se dem igen. Fram till för något år sedan när Filmmuseum München gav ut en dvd-box med kvinnliga komikerpar. Här fanns till min stora glädje inte mindre än fem filmer med Todd & Kelly, och ytterligare fem med föregångaren Pitts & Todd.

Jag började läsa in mig på ämnet, det lilla som fanns, och insåg att det inte handlade om ett enda komikerpar, utan om flera stycken, en serie ”väninnefilmer” med ständigt nya konstellationer. Bitvis är det också en dramatisk och tragisk historia. Det kan verka tilltrasslat och förvirrande, men låt oss ta det i tur och ordning.

Alltså; ta ett djupt andetag nu:

I sitt försök att skapa en kvinnlig motsvarighet till Helan & Halvan hade farsproducenten Hal Roach parat ihop skådespelerskorna Thelma Todd och ZaSu Pitts med varandra. De spelade i rask takt in sjutton filmer tillsammans 1931-1933 innan Pitts tyckte att hon fick för lite betalt (eller ville tillbringa mer tid med barnen, vilken källa man nu ska tro på) och sade upp sig.

Todds nya samarbetspartner blev Patsy Kelly med vilken hon gjorde tjugoen kortfilmer på två år. 1935 dog Thelma Todd under mystiska omständigheter, endast 29 år gammal. Hal Roach fortsatte dock att producera filmserien, nu med den snabbkäftade komediennen Pert Kelton som ersättare för Todd.

Kelly & Kelton gjorde dock bara en film ihop, sedan tog polskfödda sångerskan/vaudevillestjärnan Lyda Roberti över rollen som Kellys väninna. Olyckorna tog dock inte slut där, och efter bara två kortfilmer och en långfilm avled Roberti vid 32 års ålder. Efter detta dråpslag blev det inga fler kvinnliga Helan & Halvan-filmer från Hal Roach, om man inte ska räkna den film som de två kvarvarande komediennerna ZaSu Pitts och Patsy Kelly gjorde tillsammans så sent som 1941, Kidnappad .

De ständiga skådespelarbytena gjorde att filmserien skiftade karaktär, även om grundidén hela tiden var densamma – två väninnor i kamp mot hyresvärdinnor, poliser, arbetsgivare och pojkvänner. Filmerna är gjorda i början på 30-talet, men har behållit lite av stämningarna från föregående decennium; jazzålderns fester och flappers förekommer flitigt i handlingen. Väninnorna hankar sig fram på småjobb som sällan ger framgång, men drömmer om att lyckas i Hollywood – precis som sina föregångare Byron & Garvin (se tidigare artikel).

Thelma Todd hade redan gjort sig känd som komisk begåvning i en rad filmer, bland annat hos bröderna Marx och i några av Helan & Halvans filmer, innan hon parades ihop med ZaSu Pitts. Todd älskade att göra komedi, men gjorde också tappra försök att bli ”seriös” skådespelerska. Det säger något om komedins status som konstform vid den här tiden att Todd kände sig tvungen att byta namn till Alison Loyd när hon spelade in gangsterfilmen Moderna pirater (1931). Med det nya namnet skulle hon bli som pånyttfödd och det skadliga komediryktet suddas ut, hoppades hennes producent/regissör/pojkvän Roland West. Pikant nog skedde detta i samma veva som Hal Roach lanserade den första Pitts & Todd-filmen, och med drypande sarkasm förklarade han att Thelma Todd i fortsättningen skulle få heta ”Susie Dinkleberry”, så att den seriösa dramatiken inte tilläts fläcka ner hennes komiska rykte. Moderna pirater blev dock ingen större succé, och inte heller blev det några fler filmer med ”Alison Loyd”. Todd var med andra ord fast i komediträsket, något hon själv inte var så nöjd med, men som eftervärlden har all anledning att glädjas åt.

ZaSu Pitts var dock en större komisk begåvning än Todd, trots att hennes största framgång på film inte alls hade varit en komedi – hon spelade den hagalna hustrun i Erich von Stroheims mästerverk Den giriga (1924), en roll som hon än i dag är mest förknippad med. Annars gjorde hon huvudsakligen komedier, med en sista mindre roll i Stanley Kramers lätt hysteriska fars En ding, ding, ding, ding värld (1963) – för övrigt en hyllning till den klassiska komedistil som ZaSu Pitts hade varit med om att skapa. Även Pitts fick känna på att komedigenren inte var lika respekterad som dramat. Erich von Stroheim ansåg att hon slösade bort sin begåvning på trams (”Konsten gråter när ZaSu spelar en komisk roll”), och Pitts själv kunde inte begripa varför hennes vimsiga roller lockade till skratt: ”Ibland gör de mig fruktansvärt deprimerad. Jag tycker inte att mina rollfigurer är helt mänskliga.”

Pitts & Todd var ett typiskt komikerpar med en ”funny lady” (Pitts) och en ”straight woman” (Todd). ZaSu Pitts får ta hem flest skratt med sin lätt tankspridda och verklighetsfrånvända spelstil, medan Todd är mer utåtriktad och tuff. I filmerna passerar flera pojkvänner revy – vid ett tillfälle uppvaktas de av Helan & Halvan – men romantik förekommer knappast alls. Deras relation till män är ofta saklig och genomskådande.  Om de flirtar är det inte sällan med baktanken att vinna en fördel, som i filmen Asleep in the Feet (1933), där de båda kompanjonerna arbetar som sällskapsdansare (”taxi dancers”) på ett billigt hak, och Pitts tafatt försöker ragga upp kunder genom att blinka frenetiskt och utropa ”Boop-oop-a-doop” med jämna mellanrum. Filmen speglar också den hårda verklighet som många amerikaner levde i under depressionen – Pitts & Todd tar anställning som taxidansare för att hjälpa sin granne med tjugo dollar till hyran. Det är mycket slapstick och dratta-på-ändan-humor i dessa filmer, men också ett fint samspel mellan Pitts och Todd, som även privat var vänner.

När Pitts slutade ersattes hon av Patsy Kelly, en 23-årig komedienne med en helt annan spelstil. Hon hade börjat som barnstjärna i vaudeville redan som tolvåring, gått vidare till Broadway, men bara gjort ett par kortfilmer innan hon parades ihop med Thelma Todd. Det anmärkningsvärda med Kelly var att hon i en tid då ämnet var tabu levde helt öppet som lesbisk och gärna pratade om det, enligt ryktet en bidragande orsak till att hon inte fick göra några filmer under åren 1943-1960. På 50-talet uppträdde hon tillsammans med Tallulah Bankhead, var hennes assistent och sannolikt också älskarinna. I sina filmer var Kelly hänvisad till den eviga hushållerskan, pigan, hembiträdet, alltid gapig och känslostyrd, aldrig den vackra hjätinnan. Typiska är skräckkomedierna Tre tokiga detektiver (1939) och En förbryllande natt (1941), där Kelly som tjänsteflicka skrikande jagas av mördare och spöken. Med Doris Day-filmen Handen på hjärtat (1960) återkom hon till vita duken, ännu en gång i (en skamligt liten) roll som hushållerska. Kuriöst nog inleds och avslutas den sistnämnda filmen med ett skämt som förekommit 25 år tidigare i Kelly/Todd-filmen Top Flat (1935) – kanske var det Patsy Kelly som såg till att det kom till heders igen. Frispråkig förblev hon in i det sista. När hon vann en Tony 1971 som bästa skådespelerska i en musikal förklarade hon: ”Nu åker jag hem och super mig full” – en replik som dessvärre var alltför sann.


I Todd/Kelly-filmerna har Thelma Todd behållit sin roll som ”straight woman”, medan Kelly som ”funny lady” är mer aggressiv och framfusig än vad ZaSu Pitts var – ”street smart” är inte ordet eftersom hon trots sin handlingskraft misslyckas med allt som hon företar sig. Det vanliga scenariot är att Kelly försöker hjälpa Todd med något, men i stället tanklöst rusar ut och skapar kaos. Kellys persona är också mer hjärtlös än sin föregångare, hon drar sig inte för att klubba ner eller låsa in personer som av någon anledning misshagat henne.

I sin första film tillsammans bjuder paret på samma ”öga för öga”-komedi som Helan & Halvan excellerar i. Beauty and The Bus (1933) har vissa likheter med Helan & Halvans klassiska Two Tars (1928) med den metodiska, hämndmotiverade förstörelsen av andras bilar. Väninnorna fortsätter att kämpa sig fram på småjobb och drömma om rikedom och lyx. I The Missses Stooge (1935) lämnar de dock realismen, och flyger i väg i crazy-surrealism a’la Galopperande flugan (1941) eller Georges Méliès tidiga filmer när de får arbete som assistenter till en trollkarl med dålig kontroll över sina magiska krafter. Rena depressionsfantasin blir det i Top Flat när Todd och Kelly går loss med sina festsugna vänner i den överklassbostad där Thelma arbetar som jungfru.

Den slapstickhumorns jämlikhet som var så påtaglig i stumfilmskomedierna återfinns även i dessa filmer, om än med vissa reservationer. Todd & Kelly var förvisso moderna kvinnor som kunde ge svar på tal, men de fick också finna sig i att producenterna tog varje tillfälle att exponera framför allt Todd, men också Kelly, i mer eller mindre avklädda situationer. Tydligast blir det i Babes in the Goods (1934), där paret blir inlåsta i ett skyltfönster över natten och tvingas posera i underkläderna för ett antal hånskrattande och lystna män ute på gatan. Det känns till slut mera som en uppvisning i voyeuristisk förnedring än i klassisk filmfars. Med lite god vilja kan dock Todds och Kellys rasande reaktion i slutscenen uppfattas som att de återtar sin värdighet och visar både varuhuschefen och de stirrande männen sitt förakt.

1935 hade den 29-åriga Todd hunnit med att göra 120 filmer, och vid sidan om öppnat vägkrogen ”Thelma Todd’s Sidewalk Café” som en pensionsförsäkring om Hollywood-karriären inte skulle hålla. I december samma år hittades hon död av avgaser i sin bil i Roland Wests garage, alldeles i närheten av sitt kombinerade hem och café. Hon hade varit på fest kvällen innan och blivit avsläppt vid sin bostad, men i stället för att gå hem och lägga sig hade hon av okänd anledning tagit sig upp till garaget och där startat bilmotorn. Händelsen väckte uppståndelse i hela världen, och gav upphov till spekulationer om mord, självmord eller olyckshändelse som pågår än i dig. Mordteorierna har framför allt gällt konflikter med maffian om vägkrogen, med Lucky Luciano och Bugsy Siegel som tänkbara gärningsmän. Det finns dock inga belägg för att Todd träffade vare sig Luciano eller Siegel, eller ens att Luciano någonsin besökt Los Angeles. Det är också känt att Luciano stod under polisbevakning vid tiden för Todds död. Maffia-teorin är därför ren spekulation och sensationsmakeri. Något självmordsbrev hittades aldrig, och ingen har heller övertygande kunnat visa att Todd hade någon anledning att ta sitt liv, tvärtom: ”Jag hade aldrig sett Thelma så lycklig som då”, berättade ZaSu Pitts i förhör. ”Vi hade julhandlat, och Thelma köpte en massa julklappspapper, och jag är säker på att hon hade för avsikt att vara vid liv och uppleva julen.” Den troligaste förklaringen är därför att det rörde sig om en tragisk olyckshändelse. Polisutredningen visade att Todd inte hade med sig sin nyckel, och därför inte kunde ta sig in i huset utan att väcka Roland West som sov på övervåningen. Kanske var det av hänsyn till hans nattsömn som hon tog sig till garaget för att sova i bilen eller åka någon annanstans, startade motorn för att värma sig, men somnade innan hon hann stänga av den.

Efter Todds död prövade Hal Roach att para ihop Patsy Kelly med sångerskan och skådespelerskan Pert Kelton. Jag har inte haft möjlighet att se den enda film som de gjorde tillsammans, men av andra filmer att döma – till exempel Fröjdernas gata (1933) och Bed of Roses (s.å.) – låg Keltons lätt gapiga och burleska scenpersona nära Patsy Kellys, möjligen alltför nära för att de skulle fungera som ett komikerpar. Bed of Roses är en ovanligt vågad film till och med för Hollywoods vilda 30-tal, och skildrar i ganska cynisk ton hur två prostituerade rånar och utnyttjar de godtrogna män som kommer i deras väg. Keltons självsäkra slagfärdighet för tankarna till Mae West, och precis som West vägrar hennes rollfigur att låta sig reformeras. Under åren 1939-1961 medverkade Kelton inte i några långfilmer, men 1962 gjorde hon en storstilad återkomst som hjältinnans gnisselröstade mamma i Meredith Willsons originella musikal Music Man.

Barbara Cook – Piano Lesson

Hennes bortovaro från vita duken under större delen av 50-talet förklarades officiellt med ”hjärtproblem”, men i själva verket var hon svartlistad under McCarthy-eran som en följd av hennes mans politiska aktiviteter. För amerikansk TV-publik är Kelton nog mest ihågkommen för tidiga avsnitt av komediserien The Honeymooners (1951-52), som i svensk tappning blev Rena rama Rolf (1994-98).

Väninneserien fortsatte oförtrutet, trots att inga originalartister längre fanns kvar. Nu fick Patsy Kelly en ny motspelerska i polskfödda Lyda Roberti, ett i alla avseenden lyckat drag. Roberti hade fört ett kringflackande liv i Europa och Asien med sina cirkusföräldrar, och börjat uppträdda som trapetsartist och sångerska redan som barn. Hon kom till USA i slutet på 20-talet, där hon blev nattklubbssångerska och uppträdde på Broadway, innan hon for vidare till Hollywood och gjorde femton filmer fram till sin död 1938. Till skillnad från Pert Kelton hade hon verkligen hjärtproblem; enligt Patsy Kelly dog hon i en hjärtattack när hon böjde sig fram för att knyta skosnörena. Under sin korta karriär fick hon i alla fall spela mot två av Hollywoods allra största komiker. I Tjurfäktare mot sin vilja (1932) möter hon Eddie Cantor och gör några sångnummer koreograferade av Busby Berkely. Hon spelade också mot WC Fields i den absurdistiska, men ganska krystade, satiren Sensation i Los Angeles (1932). Där gör hon en svensk Mata Hari i Greta Garbos efterföljd, och lyser upp filmen med sitt förföriska sångnummer ”When I Get Hot in Klopstokia”.

Ändå var nog hennes finaste insats på film en anspråkslös kortfilm från 1934 kallad Hollywood Rhythm, där hon spelar sig själv och framför två sånger av låtskrivarparet Gordon och Revel. Det är ett charmigt litet stycke, som stärker uppfattningen att hon skulle ha skulle ha kunnat bli en mycket större stjärna om hon hade fått leva.

Kellys & Robertis två kortfilmer har jag inte heller kunnat se, men långfilmen Nobody’s Baby (1937) visar att Robertis medverkan innebar ett lyft för väninneserien. Manuskriptet är visserligen inget vidare och handlingen som vanligt lövtunn, men det är lätt att bortse ifrån när man ser Kelly och Roberti tillsammans. Deras samspel är klockrent – Robertis dumglada och entusiastiska vimsighet kombinerad med Kellys jordnära och robusta tuffhet gör dem till ett närmast perfekt komikerpar. Med denna film fick också Kelly överta rollen som ”straight  woman”, medan Roberti är den som hela tiden ställer till det för sin vän. Todd, Pitts och Kelton i all ära, men denna sista film var nog den bästa i väninneserien, och det är bara att beklaga att den inte fick någon fortsättning. Det var dock inte den enda film som Kelly och Roberti gjorde tillsammans. 1937 medverkade de i Stjärna sökes, en av alla dessa självglorifierande lågbudgetfilmer som Hollywood älskade att göra om filmstaden och dess stjärnor. I den här filmen får Patsy Kelly träffa sina komikerkollegor Helan & Halvan, medan Lyda Roberti snålt nog bara medverkar i en enda scen.

Sedan var det slut – nästan. I Hal Roach-produktionen Kidnappad möts Thelma Todds gamla motspelerskor Patsy Kelly och ZaSu Pitts för första och enda gången på vita duken. Filmen kan dock inte sägas ingå i väninneserien, eftersom deras rollfigurer inte känner varandra från början, utan möts på ett tåg och blir indragna i kidnappningen av ett litet barn (ett upplägg inte helt olik Byron & Garvins Going Ga-Ga, se föregående artikel). I Kidnappad har Kelly för ovanlighetens skull en relativt stor och drivande roll som pressekreterare, medan Pitts har reducerats till en komisk figur i marginalen. Det fanns planer på 50-talet att göra en väninneserie med Kelly och Pitts för TV, men den blev aldrig av. I stället var det Lucille Ball och Vivian Vance som fick föra traditionen vidare.

Tidigare avsnitt i serien:
Den jämlika pajkastaren
”Jag vill inte vara man”
Kvinnliga komikerpar – finns de?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: