DORIS DAY ÄR INTE OSKULD!

Martin Kristenson om Doris Day och myterna.

”Jag kände Doris Day innan hon blev oskuld” är ett skämt som förföljt denna sångerska och filmstjärna under större delen av hennes karriär. Det tillskrivs för det mesta Groucho Marx, men härrör i själva verket från musikern Oscar Levant. I sina memoarer frågar sig Doris Day varifrån hennes äppelkäcka image egentligen kommer. Från filmerna? Hennes liv?

Vad har jag haft för söta och oskuldsfulla filmroller? Jag har blivit slagen och våldtagen av James Cagney, bekämpat Ku Klux Klan tillsammans med Ginger Rogers och Ronald Reagan, blivit terroriserad av Hitchcocks kidnappare, jagad av en mordisk Rex Harrison, varit en svårt prövad hustru till Ronald Reagans alkoholistiske basebollspelare, och blivit så hysteriskt rädd för Louis Jourdan att filminspelningen fick ställas in medan jag hämtade mig.
Men då är det väl mitt bekymmerslösa privatliv som har gett mig den här imagen. Säkert. När jag var tio år upptäckte jag att min far var otrogen med min bästa väns mamma. Det slutade med skilsmässa. När jag var tretton år krockade vår bil med ett tåg, vilket satte stopp för min lovande danskarriär – och jag var nära att bli förlamad för livet. Jag gifte mig vid sjutton års ålder med en sadistisk psykopat. När min tredje man dog, en man jag varit gift med i sjutton år, upptäckte jag inte bara att han förskingrat alla miljoner jag tjänat, utan att han också lämnat mig med en skuld på en halv miljon dollar. Min belöning för ett helt livs arbete. Jajamen, Amerikas lilla dumglada oskuld.

De flesta som klagar över den präktiga Doris Day har aldrig sett några av hennes filmer och på sin höjd hört henne sjunga ”Que sera, sera”. Doris Day sjöng visserligen in några menlösa schlager på 50-talet, men de utgör bara en bråkdel av hennes enorma skivproduktion. Hon var först och främst jazzsångerska, som sjöng med storband redan på 30-talet; mest känd har hennes tid med Les Browns orkester blivit. För den som bara hört ”Que sera, sera” eller ”Teacher’s pet” är det säkert förvånande att höra hennes varma och känsliga versioner av jazzklassikerna. Les Brown placerade henne i samma klass som Frank Sinatra och Bing Crosby. Ingen av dem kunde läsa noter, men alla tre hade absolut gehör.

Under större delen av 50-talet var Doris Day den populäraste kvinnliga filmstjärnan i Hollywood. Hon är ihågkommen som den fina familjeflickan, en präktig och levnadsglad Pollyanna, 50-talets helylletjej par preference. Doris Days filmer har för många blivit själva sinnebilden för 50-talets unkna och förlegade kvinnobild. Hennes namn väcker associationer till ett konservativt familjeideal, till idén om kvinnan som maka och mor. ”På 50-talet var det Doris Day som lärde unga flickor tvätta händerna och hålla på sig i en rad roller som den trevliga flickan i huset intill”, hette det med en typisk formulering i en artikel om kvinnoskildringar i amerikansk film i DN för några år sedan. Jag förmodar att det är de två filmerna Mitt svärmeri (1951) och I silvermånens sken (1953) – där Doris Day faktiskt spelar en trevlig flicka i huset intill – som åsyftas, men formuleringen ger ändå en skev bild av hennes filmer.

Talet om Doris Day som ”den eviga oskulden” stämmer helt enkelt inte. Om man besvärar sig med att se hennes filmer ska man upptäcka att Doris Day inte alls spelade ”en rad roller” som trevlig grannflicka. Tvärtom utgör dessa roller en minoritet i hennes omfattande filmografi (39 filmer). En snabb genomgång visar att hon spelade hemmafru åtta gånger och familjeflicka fyra. I övriga filmer hade hon alla möjliga yrken, från collegeprofessor och inredningsarkitekt till dataoperatör och laboratorieassistent. Påfallande ofta spelade hon dessutom ensamstående mamma. Viktigare än denna sifferexercis är att Doris Day i åtskilliga filmer spelar viljestarka kvinnor, som vägrar att gå i någons ledband.

Mest berömda av hennes filmer är de relationskomedier med Rock Hudson, som hon gjorde åren 1959-1964. De har ofta beskrivits som en del i Hollywoods försök att tvinga tillbaka kvinnorna till familjen efter kriget. 40-talets tuffa film noir-brudar skulle nu ersättas av ett betydligt fogligare kvinnoideal. Men hur är det egentligen med den saken? Jag hatar dej, älskling (1959) och En pyjamas för två (1962) handlar båda om hur Rock Hudson under falska förespeglingar försöker lura Doris Day i säng. I den förstnämnda filmen spelar Rock Hudson en förslagen kvinnokarl som försöker förföra Doris Days rollfigur genom att låtsas vara en tafatt och blyg bondpojke. Hon strålar av lycka över att gentlemannaidealet inte dött ut ända tills hon inser att han spelat ett dubbelspel.

Vad de här filmerna visar är en kvinna som söker ett jämlikt förhållande mellan könen, och som vägrar att låta sig manipuleras. Det är ju inte det faktum att männen vill få henne i säng som Doris Days rollfigurer vänder sig emot; det är deras försök att lura henne i säng, som hon inte gillar. Det är också hon som får skratta sist. I Jag hatar dej, älskling hämnas Doris Day på Rock Hudson genom att förvandla hans ungkarlslya till en grotesk bordellmiljö och därmed visa vad hon tycker om hans playboy-ideal. Hon vill inte bli en i raden av utbytbara erövringar, och går inte med på att förtingligas. Är detta reaktionärt? Jag har svårt att se det.

Doris Day debuterade 1948 på filmbolaget Warners, där hon under åtta års tid var tvungen att göra de filmer som ålades henne. Det blev en rad framgångsrika musikaler, lättsamma och lyckliga filmer som säkert bidragit till att skapa den gängse bilden av Doris Day. Men inte ens här är hon något viljelöst våp. Redan i debutfilmen På kryss till Rio (1948) spelar hon en självsäkert tuggummituggande nattklubbssångerska – en representant för den nöjeslystna efterkrigsgenerationen. Året därpå spelade hon en ensamstående mamma, som drömmer om att bli sångerska (Jazzflickan/Åh, en sån brud!). Hon blir kär i en ung sångare, som till en början hjälper henne med sången, men som senare vill att hon ska ge upp sin karriär för hans skull. Då bryter hon med honom och fortsätter att sjunga. Martin Scorsese har berättat att denna film inspirerade honom att göra New York, New York (1977), som också handlar om konflikten mellan kärlek och karriär.

I Västerns vilda dotter från 1953 spelar Doris Day västernlegenden Calamity Jane, en tuff och oberoende kvinna, som sätter de lokala kofösarna på plats. Visserligen blir hon lite femininare mot slutet, och när hon blir kär börjar hon till och med att sminka sig, men annars vägrar hon att anpassa sig efter omgivningens krav.

Det är värt att notera att medan hjältinnan i västernmusikalen Annie Get Your Gun (1950) tvingas förneka sig själv för att få den hon vill ha, förblir Calamity Jane samma skjutglada och framfusiga flicka. I stället för att förändra sig själv väljer hon den ende man, som kan acceptera henne som hon är, Wild Bill Hickock. ”Jag vet inte vad du kommer att få för ett slags liv med den där vildkattan, men tråkigt blir det inte”, säger en av Wild Bill Hickocks vänner till honom i en av filmens slutscener.

Doris Day har aldrig varit bättre än i den här filmen – hon har den sällsynta förmågan att få allting att verka improviserat, som om det inte låg någon ansträngning alls bakom sångerna och dansen. ”Jag älskade den filmen”, har Doris Day berättat, ”eftersom jag tycker att Calamity Jane är mitt verkliga jag… Det var en vild film, därför att hon var så gapig; hon ville överrösta alla andra.”

Doris Day var inte sen att utnyttja sin nyvunna frihet när hon till slut lämnade Warners 1955. Hennes första film blev Det är dej jag vill ha (1955), en biografi om 20-talssångerskan Ruth Etting. Här spelar Doris Day en tvetydig karaktär, inte helt sympatisk, alls ingen fin flicka. ”Det enda obehagliga med Det är dej jag vill ha var hur en del av mina fans reagerade”, har hon berättat. ”Jag drunknade i brev som kritiserade mig för att jag drack, för att jag spelade en slampa, för att jag var så lättklädd i nattklubbsscenerna.” James Cagney spelade Ruth Ettings man, Marty Snyder, en brutal gangster som Etting gifter sig med enbart för att befrämja sin sångkarriär. För att vara en MGM-musikal är filmen ovanligt realistisk, något av det sjaskiga i Ettings liv finns kvar, och Cagney är sitt vanliga explosiva jag i rollen som Snyder. En scen där Snyder misshandlar och våldtar Etting klipptes till och med bort av filmbolaget, eftersom den inte ansågs kunna passera Hays Office, Hollywoods institutionaliserade självcensur.

I musikalen Pyjamasleken (1957) spelar Doris Day en stridbar fackföreningsledare på en textilfabrik, som mitt under pågående lönekonflikt har oturen att bli kär i sin chef. Det slutar inte, som man kanske skulle tro, med att Doris Days rollfigur säljer ut sina ideal för kärlekens skull; tvärtom, fabriksledningen får ge sig på alla punkter. Doris Day går inte med på något giftermål förrän hennes sida har segrat. När chefen/pojkvännen försöker få henne att kapitulera svarar hon trotsigt: ”Jag varnade dig… Jag råkar tro att det finns vissa saker som en människa måste stå fast vid i den här världen!”

(Pyjamasleken är överhuvudtaget en annorlunda film. Med undantag för Doris Day själv lyser de glamorösa Hollywood-stjärnorna med sin frånvaro. Även om fabriksarbetarna sjunger och dansar som gudar ser de minst sagt alldagliga ut. På fabriken jobbar också en psykopatisk alkoholist – Eddie Foy Jr – som tycker om att kasta knivar omkring sig. Under ett stormöte bjuder facket på underhållning av ett i amerikansk film sällan skådat slag. Det visar sig nämligen vara kraftfull fackföreningspropaganda: tre dansar river av sången ”Steam heat” och ropar ”Come on, Union, get hot!”. Om fackföreningsrörelsen alltid hade så här bra propaganda skulle de inte ha några rekryteringsproblem.)

I den underskattade April in Paris (1953) är Doris Day en balettflicka som av misstag utses till att representera USA på en internationell kulturfestival i Paris. Hon visar sig dock vara rena partydjuret, vilket gläder fransmännen, men bekymrar amerikanska utrikesdepartementet. Ray Bolger (Fågelskrämman i Trollkarlen från Oz) spelar diplomaten som skickas ut för att stoppa henne, men det slutar förstås med seger för Doris Day, och med att diplomaten knäpper upp ordentligt.

Den falska bilden av Doris Day som pryd skolfröken är delvis en sen produkt, skapad på 60-talet. Det är klart att hon för den sexuella revolutionens barn måste ha framstått som en intorkad gammal stofil, eftersom hennes rollfigurer inte ställde upp på några knapplösa knull – en svår försyndelse på 60- och 70-talet. Numera torde det dock vara möjligt att se hennes filmer i ett annat ljus.

1980 arrangerade en grupp feminister en filmfestival i London, där en retrospektiv serie med Doris Days filmer visades. Festivalen resulterade också i en läsvärd antologi med titeln Move Over Misconceptions: Doris Day Reappraised. Syftet med festivalen och antologin var att omvärdera Doris Day, och visa att hennes filmer inte sällan har en lätt feministisk tendens. Dessutom lyfte man fram ett antal mindre kända Doris Day-filmer, mörka melodramer som Under Ku Klux Klan (1950), Din in i döden (1956) och En röst i dimman (1960). I dessa filmer spelar Doris Day kvinnor som ständigt hotas av mord och våldtäkt. Antologin uppmärksammade också tre mycket speciella filmer, där Doris Day får förkroppsliga den amerikanska pionjärandan, filmer där hon spelar tuffa kvinnor i traditionellt manliga yrken (Västerns vilda dotter, Skinn på näsan 1959 och Den brända ranchen 1967). Bokens redaktörer frågar sig varför vissa Doris Day-filmer, främst Warners-musikalerna, lever kvar i folks minne, medan de andra, de som går stick i stäv mot den av filmbolagens reklamavdelningar fabricerade bilden av Doris Day, i det närmaste är bortglömda.

Doris Day själv var nog mest förvånad över den uppmärksamhet som de engelska feministerna visade henne. Det är knappast troligt att hon valde manuskript efter något slags feministisk agenda, även om man ibland faktiskt kan få det intrycket. Sannolikt var det hennes känsla för kvalitet snarare än ett feministiskt patos, som fick henne att vägra befatta sig med klichéfyllda och stereotypa manuskript. Det är en bedömning som tyvärr inte håller för alla hennes filmer. På 60-talet förlorade hon kontrollen över sin karriär, och några av hennes sista filmer (i synnerhet Operation Caprice från 1967) är riktigt pinsamma, liksom den TV-serie hon av kontraktsskäl tvingades göra 1968-1972. Det ska också medges att det finns några enstaka plumpar i Doris Days filmografi. Det är svårt att försvara en film som Gift på halvtid (1963), där Doris Day spelar en yrkeskvinna som går med på att bli hemmafru, eftersom hennes man inte kan acceptera att hon arbetar. Men det är undantag.

Varifrån kommer då denna bild av Doris Day som kvinnorörelsens dödgrävare, om den inte har någon täckning i hennes filmer? Det finns en förklaring, som kanske kan låta lite egendomlig. Många tycks ha svårt att förlåta Doris Day för hennes utseende. Hon ser ju så förskräckligt äppelkäck ut, med sitt soliga leende och storfräkniga ansikte. Det är som om rosenkinderna var hennes största fel, som om ansiktet var en karaktärsegenskap. Ett glatt humör och många fräknar behöver dock inte nödvändigtvis innebära att man har en reaktionär kvinnosyn.

Doris Day har gjort åtskilliga försök att tvätta bort sin klämkäcka och äppelkindade image. Den överraskande öppenhjärtiga memoarvolymen Doris Day: Her Own Story (1975) var ett sådant försök, men hon insåg samtidigt det hopplösa i företaget: ”Jag förblir fröken Kyskhetsbälte och därmed basta!”

 

Litteratur (ett urval):

Doris Day (med A E Hotchner): Doris Day – Her Own Story (William Morrow 1975)
Jane Clarke/Diana Simmonds/Mandy Merke (red): Move Over Misconceptions – Doris Day Reappraised (BFI Dossier No 4, London 1980)

Doris Days smeknamn (ett urval):

Do-Do
Clara Bixby (lanserat av Billy de Wolfe)
Jut-Butt (lanserat av Bob Hope)
Emma (lanserat av Charlotte Greenwood)
Eunice (lanserat av Rock Hudson)

Doris Days hundar (ett urval):

Myra Muffin
Red
Bo-Bo
Rudy
Schatzie
Buster

Andra skådespelerskor som heter Doris Day (ett urval):

Doris Day (1910-1998)

Yrken som Doris Days rollfigurer haft (ett urval):

Under sin filmkarriär (39 filmer) spelade Doris Day
sångerska (nio gånger)
hemmafru (åtta gånger)
familjeflicka (fyra gånger)
ensamstående mor (tre gånger)
sig själv (tre gånger)
servitris (en gång)
filmstjärna (en gång)
musikförlagsarbetare (en gång)
cowgirl (en gång)
flygvärdinna (en gång)
textilarbetare (en gång)
collegeprofessor (en gång)
inredningsarkitekt (en gång)
egen företagare (en gång)
reklamarbetare (en gång)
cirkusartist (en gång)
arbetslös dataoperatör (en gång)
TV-stjärna (en gång)
djuruppfödare (en gång)
laboratorieassistent (en gång)
fårfarmare (en gång)
anställd på kosmetikaföretag (en gång)
Broadwaystjärna (en gång)
föreståndare för brädgård (en gång)

Kommentar: I två fall har jag ej kunnat identifiera rollfigurens eventuella yrke. Som framgår har Doris Dayinte spelat familjeflicka eller hemmafru oftare än Sigge Fürst spelat polis (14 gånger). I sin TV-serie spelade hon journalist och ensamstående mor. Statistiken bevisar alltså att den gängse bilden av Doris Day som Evig Oskuld och familjeflicka är falsk. Ännu en myt biter i gräset.

Doris Day-kopior (ett urval):

Ann-Louise Hansson (Sveriges Doris Day 1965)
Karin Schröder (Östtysklands Doris Day)

Doris Day-inaktuellt (ett urval):

”Vad är det som händer med blonda aktriser vid en viss ålder? I St Tropez för några år sedan kastrerade Brigitte Bardot sin grannes åsna med en förskärare. Nu har Doris Day övertalat Bill Clinton att kastrera Buddy, Vita Husets labrador ’för hans egen skull’. Lätt för henne att säga.”

”Fröken Day, ordförande i Doris Day Animal League, skickade ett brev till Clinton i december, där hon uttryckte sin oro för Buddys hälsa om han inte kastrerades. Men efter jul förklarade pressekreteraren mike McCurry att det inte fanns några planer att kastrera hunden. Då ingrep Clintons veterinär och anbefallde just det som Doris Day rekommenderat. ’Tack för din omtänksamhet’, skrev presidentens doktor, Connie Mariano, i ett brev till fröken Day.”

”En mycket spridd skämtteckning visar hur Clinton sitter bredvid sin hund i veterinärens väntrum. Hans fru Hillary säger till sköterskan: ’Vi har bestämt oss för att kastrera honom.’ Sköterskan frågar ’Vem av dem?’ och Buddy och Bill pekar på varandra.”

-Evening Standard 980312

”Filmlegenden Doris Day, 72, sparkade ut sin fjärde man eftersom hon föredrog att ha sin hund i sängen. Barry Comden, 60, som skilde sig från Doris Day 1980, hävdar nu att han dessutom fick sköta all matlagning eftersom hon hade fullt upp med att förbereda gourmeträtter åt sina 14 knähundar.”

-Aftonbladet 961222

Doris Days skönhetstips (ett urval):

”Jag har som vana att en gång i veckan smörja in hela kroppen, från topp till tå, i vaselin. Jag köper vaselin i stora burkar för detta ändamål. /…/ Om man sover tillsammans med sin man är man självklart inte särskilt förförisk i det tillståndet, och vid sådana tillfällen är det bäst att sova var för sig. Vaselin har en ganska skarp lukt, som inte är direkt frånstötande, men inte heller särskilt behaglig. Men hur kletigt och kladdigt det än är, så gör vaselin underverk med kroppen, i synnerhet fötterna. /…/ Den enda faran med nattlig vaselinsmörjning är att man kan glida ur sängen – vilket jag har gjort.” (Day/Hotchner: Doris day – Her Own Story, 1975)